Den utrikespolitiska bevakningen fokuserar nu, fullt förståeligt, på det amerikanska valet å en sidan, och krigen i Irak och Syrien å andra sidan. Samtidigt finns det gott om andra problem och utmaningar världen över som hamnar i skymundan. Situationen i Iran, och den dominerande men helt falska bilden av en påstådd positiv utveckling i landet, är en sådan fråga.
Irans president Hassan Rouhani beskrivs ofta, både av politiker och av media, som “reformvänlig”. I själva verket har minst 2 400 dödsstraff verkställts av regimen sedan hans tillträde. Många av dem som döms till döden har enligt regimen gjort sig skyldiga till någon form av narkotikabrott. Samtidigt ökar regimens tryck mot befolkningen vad gäller religiösa påbud och regler om privatlivet. Inte heller regimens oförblommerade stöd till terrorgrupper som Hizbollah och Hamas har inte avtagit – snarare tvärtom.
Ändå är det en helt annan bild som dominerar när västvärlden talar om och med Iran. När Europaparlamentet i slutet av oktober röstade om en resolution gällande EU:s förbindelser med Iran stod det pinsamt klart att en ovilja att tala klarspråk om Iranfrågan dominerar i europeisk politik.
Omröstningen föregicks av en lång period av förhandlingar och djupa motsättningar. Det ursprungliga förslaget till resolution, framtaget av den socialdemokratiska partigruppen, kan ses som en exposé i politisk anpasslighet och närmast total uppställning för den islamistiska regimen i Teheran.
I ursprungsförslaget till resolutionstext fanns ingen som helst kritik mot det allvarliga förtryck som pågår mot landets befolkning, inga krav på respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och inga synpunkter på det faktum att Iran aktivt stödjer hårdföra terrororganisationer som exempelvis Hamas. Hundratals ändringsförslag lämnades in av parlamentsledamöter från olika partier.
Debatten och den hårda kritiken ledde i kombination med det stora antalet ändringsförslag till att betänkandet efter långa förhandlingar blev något bättre. Men även i sin slutgiltiga version är resolutionstexten alltför vag vad gäller kritiken mot diktaturen, något som regimen inte varit sen att utnyttja i sin propaganda. Statsstyrda medier har stolt rapporterat om hur Europaparlamentet numer beskriver utvecklingen i den islamiska republiken med respekt och i positiva ordalag.
Det djupt beklagligt, lika beklagligt är det att samtliga svenska socialdemokrater och miljöpartister i parlamentet valde att rösta nej till de ändringsförslag som föreslog skärpningar av EU:s tonläge regimen i Teheran.
Iran är en av världens mest hårdföra diktaturer. Mot ett sådant land kan inte vänliga ord och försiktighet tjäna som ensamma verktyg.