"Kalmar län är ett av Sveriges glesbygdslän till strukturen, trots sitt läge i södra Sverige. Samtidigt är det ett av Sveriges främsta semesterparadis, dit miljontals människor från hela Nordeuropa söker sig för det fina klimatet, den särpräglade naturen med småländska skogar, öländskt alvar och en ljuvlig skärgård. Bara till Vimmerby kommer uppemot en halv miljon människor, för att besöka Astrid Lindgrens Värld."
Riksdagen hade förra veckan allmänpolitisk debatt. Liksom förra mandatperioden valde jag att fokusera Kalmar läns infrastruktur i mitt första anförande. Jag ser det som den absolut mest avgörande frågan för att ge livskraft till vårt län. Vägar och järnvägar som underlättar för människors studie- och arbetspendling och förbättrar företags konkurrenskraft och därmed förbättrad arbetsmarknad.
Så är det inte idag. Många företag har svårt att hävda sig mot konkurrenter i andra delar av landet, där leveranstiderna kan vara ett dygn kortare. Våra vägar är i så dåligt skick att hastigheten sänkts. Broar har stängts av och företag och boende tvingas till stora omvägar. Tågpendlare missar anslutningar på grund av inställda tåg med ersättningsbuss, som inte kan hålla samma hastighet som tåget.
Kalmar län är ett av Sveriges glesbygdslän till strukturen, trots sitt läge i södra Sverige. Samtidigt är det ett av Sveriges främsta semesterparadis, dit miljontals människor från hela Nordeuropa söker sig för det fina klimatet, den särpräglade naturen med småländska skogar, öländskt alvar och en ljuvlig skärgård. Bara till Vimmerby kommer uppemot en halv miljon människor, för att besöka Astrid Lindgrens Värld.
Det här måste bli en vanligare syn i Kalmar län, menar riksdagsledamoten Gudrun Brunegård (KD), som menar att den bristfälliga tilldelningen av pengar till länet när det kommer till infrastruktur påverkar regionens livskraft.
I Sydsvenska handelskammarens rapport ”Hela kungariket och halva pengarna”, som kom i år, kan man läsa att ”Oavsett analysmetod är det … tydligt att … i synnerhet Kalmar län, länge legat långt ner på regeringens prioriteringslista.”
Andelen av statliga investeringar i infrastruktur per capita för 2018-2019 låg i Kalmar län på oansenliga 0,3 procent, att jämföra med Skåne 7,5 procent och Stockholms 34,5 procent.
Ännu sämre ser det ut framöver. Andelen investeringarna per capita i planförslaget för 2022-2033 fördelar sig med 0,2 procent till Kalmar län, jämfört med 8,7 procent i Skåne och 30,7 procent i Stockholm.
Väljer man att se på regionala investeringar i plan 2022-2033, får Kalmar 3,1 tkr/invånare. Det ska jämföras med rikssnittet på 31,4 tkr/invånare, alltså tio gånger så högt. Vårt grannlän Östergötland får investeringar för 150,5 tkr/invånare.
Sydsvenska Handelskammaren skriver: ”En betydande historisk och kontinuerlig snedvridning mot ett fåtal regioner som pågått under en lång tid, och som hittills fått fortsätta. Om trenden inte vänds … riskerar vi att få nästan 30 år med stora obalanser i svensk infrastruktur.”
En livsviktig aspekt av den bristfälliga fördelningen av pengar till Kalmar län avspeglar sig i antalet viltolyckor längs vägarna. För några veckor sedan skrev Barometern att Kalmar län är värst drabbat av viltolyckor i landet. Viltolyckorna har från 2010 ökat med 37 procent till 67 500 per år enligt Trafikverket.
En viltolycka kostar dessutom mycket, både pengar och lidande hos människor och djur. Enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) handlar det om samhällskostnader på 3–4 miljarder per år.
Viltstängsel kan reducera viltolyckor med 70-95 procent (Trafikverket) och bedöms därmed vara det mest effektiva sättet att förhindra viltolyckor. Där viltstängsel dras minskar olyckorna. I Kalmar län finns det ungefär 7 mil viltstängsel. I grannlänet Kronoberg, som är mindre både till storlek och befolkning, finns det 23 mil.
Det är min starka förhoppning att den nytillträdda regeringen rättar till den här typen av långvarig strukturell obalans. För hela Sverige ska ju fungera!
