Replik till WesterwiksPartiets Jonas Jalkteg och Hans Ellervik
Under åsiktsutbytet med Westerwikspartiet på VT:s debattsida har en analys av kulturen i Västervik vuxit fram, baserad på tio års erfarenhet av att försöka driva en sommarscen. Slutsatsen blir att nivån på offentliga anslag inte har någon avgörande betydelse för kulturutbudet. Tvärtom kan höga anslag leda till minskat engagemang och mindre kultur.
Under de sista åren drevs varietétältet som en folkparksförening, med mig som sponsor med ett fullt utrustat tält. Genom riksorganisationen hade vi tillgång till ett kraftigt subventionerat utbud. Ett exempel ur högen: den 5 augusti 2017 framträdde Cirkus Cirkör i tältet. Cirkör är ensamma i hela kulturområdet om löpande bidrag. 40 procent av deras omsättning täcks med olika stöd.
I jämförelse med annan kultur är självfinansieringsgraden extremt hög. Byteatern i Kalmar hade 2016 bara sju procent från spelintäkter.
Cirkörs föreställning kostade 17 550 kronor plus resa, övernattning och bokningsarvode. Verklig kostnad var drygt 30 000 kronor. Som medlemmar i Folkets Hus och Parker. FHP, betalade vi 5 500. Dessutom tillkom hyra av tross för luftnummer och annonser. Föreningens kostnad blev cirka 8 000 kronor. Till det ska läggas min sponsring med lokal, teknik och personal, vilket lågt räknat var värt 10 000
Med ett biljettpris på 70 kr, krävdes 115 betalande åskådare. Det kom 84. Underskottet täcktes med förlustbidrag genom FHP-regionen, vilket betalades av Statens kulturråd.
Reaktionen på biljettpriset: För dyrt. Sanningen är att biljetterna borde ha kostat 450 kronor styck.
Jag var tidigare verksam i Visfestivalen. Mina erfarenheter har några år på nacken, men 2013 var det verkliga biljettpriset cirka 1 200 kronor. Merparten betalades med bidrag från kommunen, sponsorer och genom att ett 60-tal personer arbetade ideellt under en vecka. Därför kan priset hållas så lågt som 400 kr. För dyrt, tycker vi i Västervik.
Varför upplevs det för dyrt? Troligen för att vi ända sedan stadens 550-årsjubileum 1983 har vant oss vid att underhållning serveras gratis utan egen ansträngning på Fiskartorget.
Det finns exempel på motsatsen, senast Teaterskeppets pjäs ”Hunger”. Uppsättningen blev en publiksuccé. Visst fanns det bidrag och sponsorer, men i huvudsak finansierades satsningen med massor av ideellt arbete och en betalningsvillig publik.
Slutsatsen blir att kulturutbudet inte kan mätas i kommunalt anslag. Själva nyckeln är ideellt arbete och biljettintäkter. Det finns bara fläckvis i Västervik och det är här som åtgärder måste sättas in. Tyvärr har kultur förlorat sitt egenvärde och reducerats till gratisunderhållning för att locka tillbaka köpkraften till centrum och driva försäljning inom restaurang, handel och hotell.