Frågan är om man inte ånyo om några år kommer att behöva damma av samma ordalydelse, när andra kommuner vunnit publicitet och goodwill genom att markera sitt engagemang för natur och miljö genom att införa hyggesfria brukningsmetoder på kommunal skogsmark.

När jag för ett år sedan lämnade in e-förslaget om att kommunen skulle använda sig av hyggesfria brukningsmetoder på sin mark, visste jag naturligtvis att det handlade om mycket begränsade arealer. Jag var också säker på att det skulle bli ett avslag, eftersom det symboliska värdet av ett sådant beslut skulle innebära ett hot mot skogsägare och skogsindustri, genom att slutsatsen i så fall skulle vara att hyggesskogsbruket inte är bra. Med andra ord – det skulle inte se bra ut på riksplanet för flera av de ledande partierna i kommunen.

Något märkligt är dock att ks först tycker att det är väldigt begränsade områden som skulle beröras och på en direkt fråga om kommunen inte borde ha som mål att öka kolbildningen i skogen, svarar ks ordförande ”Jo, det borde man egentligen ha”. Det är lätt att förstå hur liten praktisk betydelse införande av hyggesfritt skogsbruk på kommunenens skogsmark skulle få, men vilket symboliskt sprängstoff det vore!

Jag vill bara påminna om att 1 400 olika arter direkt hotas av kalhyggesbruket i Sverige och att ytterligare 400 arter påverkas negativt. Här hade Västerviks kommun chansen att framstå som föregångare och dessutom skapa intresse för kommunen, men tog den inte!