I debatten om den svenska skogen där diverse proffstyckare (ledarskribent och Naturskyddsförening) i denna tidning kommer med sina åsikter blir debatten lätt polariserad. Dessa båda inlägg är, på ett förtjänstfullt och nyanserat sätt, kommenterad på denna sida av skogsägaren Mikael Andersson i Skaftekulla den 18 januari.
Då jag själv är skogsägare och med en viss sorg går över hyggen, mark som jag minns som storskog från min barndom, och funderar på om man verkligen måste använda sig av trakthyggesbruk, det vill säga kalhyggen och efterföljande plantering som ofta ger en ganska ensidig skog. Finns det verkligen inte något annat sätt att omsätta skogen på? När jag diskuterar detta med folk som kan skog får jag dock alltid svaret att om man ska få lönsamhet i skogen går det inte ersätta trakthyggesbruket. Då en skogsfastighet drivs som vilket annat företag som helst så behöver vi skogsägare ”se om vårt hus” för att få bästa möjliga avkastning, alltså blir det trakthyggesbruk.
Döm om min förvåning när jag i Svenska naturskyddsföreningens (SNF) inlägg läser att: Men det finns också andra, hyggesfria, metoder där man jobbar med istället för mot naturen och som visat sig gynnsamma för skogsägarens plånbok och den biologiska mångfalden.
Svenska naturskyddsföreningen sitter alltså på kunskap som kan lösa den gordiska knuten och ge mig möjlighet att bruka min skog på ett sätt som både är lönsammare och mer tilltalande ur en estetiskt och naturvårdande synvinkel. Synd bara att SNF endast berättar att metoden finns men inte talar om hur man ska gå tillväga.
SNF får gärna berätta för mig hur man ska gå tillväga för att slippa göra kalhyggen men ändå öka vinsten i skogen. Kom gärna med ett svar i VT så att det kan komma många skogsägare till godo, jag är nämligen säker på att jag inte är ensam i min önskan om att slippa tråkiga kalhyggen.