Nyligen presenterade biståndsminister Isabella Lövin (MP) regeringens nya handlingsplan för handel med fattiga utvecklingsländer. Syftet är att förmå svenska företag att ta större socialt ansvar när de handlar med fattiga länder. Det är höjden av hyckleri!
Lövin har givetvis rätt i att respekt för mänskliga rättigheter och drägliga arbetsvillkor är en avgörande faktor för att bekämpa fattigdom. EU:s kanske viktigaste verktyg för att stärka respekten för mänskliga rättigheter i fattiga länder är det allmänna preferenssystemet, GSP, som jag är ansvarig för i Europaparlamentet. Det är en morot för utvecklingsländer att förbättra arbetsvillkor och respekt för mänskliga rättigheter i utbyte mot sänkta tullar och enklare handelsregler. Men det har Lövin röstat emot. Inte bara en gång, utan varje gång hon hade chansen under sina fem år i Europaparlamentet.
Armenien, Bolivia, Cap Verde, Costa Rica, Ecuador, Georgien, Mongoliet, Paraguay, Peru, och Pakistan är bara några av de länder som Lövin försökt hindra att få lägre tullar och bättre utvecklingsmöjligheter i utbyte mot förbättrad respekt för mänskliga rättigheter. Att Malala, den pakistanska skolflickan och sedermera Nobelpristagaren, vädjade om sänkta tullar var inte tillräckligt för att övertyga biståndsministern den gången.
Inte ens ett av världens fattigaste länder, Burma, tyckte Lövin förtjänade lägre tullar. Burma blev utsparkade från EU:s program för nolltullar till världens fattigaste för sina brott mot mänskliga rättigheter. Efter att landet gjort verkliga ansträngningar att förbättra situationen ville EU uppmuntra arbetet genom att återinföra tullfriheten. Människorättskämpen Aung San Suu Kyi vädjade den gången till EU att sänka tullarna för att stödja utvecklingen och hjälpa befolkningen ur fattigdom. Men trots det röstade Lövin och MP emot.
Handel är den bästa vägen ur fattigdom – det är ju trots allt genom handel Sverige blev ett rikt land för hundra år sedan. Med lägre tullar och bättre tillgång till EU:s marknad kan även dagens utvecklingsländer få samma chans som Sverige en gång fick. Visst ska svenska företag respektera mänskliga rättigheter och verka för drägliga arbetsvillkor. Men man får nog säga att det är betydligt viktigare att förmå länder att respektera dem. Biståndsministerns försök att göra svenska företag ansvariga för att främja respekten för mänskliga rättigheter är skenheligt. Den kampen har Isabella Lövin återkommande försökt sätta käppar i hjulet för under sin tid i Europaparlamentet.