Det är som iskylan får Västervik att stanna den här tisdagen.

Jag fryser ända in i märgen. Det gör ont i hjärtat. Jag är ledsen, frustrerad och arg. Så här borde det inte vara…nej, ska det inte vara.

För en tid sedan tog jag en promenad på den sida av Västervik många inte vill se. Jag mötte hemlösa sent en mörk och regnig tisdagseftermiddag. Åkte ut tillsammans med Linda i Vinternatt och pratade med ett par som bodde under en presenning. Regnet var än mer obönhörligt när det smattrade mot presenningen som var deras väggar och tak.

Jag talade med kvinnan på toaletten på Stora Torget, hon som i sin vänlighet ibland delade golv med mannen som nu inte finns längre.

Jag vet inte vilka nära som sörjer honom.

Men jag vet att vi alla, som samhälle, borde sörja honom; han dör när vi andra tittar bort, när vi inte orkar bry oss.

Jag vill ändra på det. 

Jag vill ändra på Västervik, för här ska alla få plats.

Jag har redan tagit initiativ till åtgärder, men innan allt är på plats, innan det är klart, berättar jag. Nästa vecka har jag kallat alla berörda myndigheter, alla kyrkor och organisationen Vinternatt till ett möte om hur vi ska göra Västervik till en stad och en kommun för alla.

Vi alla är samhället och det är anständigheten som gör oss till människor. Den anständighet som är medmänsklighet och förstående. 

Jag böjer min nacke i respekt för mannen som livet for fram så hårt med. Den här mannen som dör på en toalett mitt i stan. Jag kände inte honom men jag sörjer. Vi alla bör skänka honom en tanke.

Jag använder nu min förtvivlan och frustration för att göra Västervik bättre. För alla. Den här mannens död har berört mig djupt och jag vill se till att hemlösa åtminstone inte fryser ihjäl i vinter.