”Hitlerhälsningarna skedde till och med på lektionstid”

"Den polarisering och hatretorik som har trängt in och rotat sig i skolans värld tillhör våra stora samhällsproblem. På sina håll har den ojämlika och segregerade svenska skolan nått avgrundsdjupa nivåer", skriver Thomas Petersson, författare, journalist och lektor vid Mälardalens universitet, som beskriver hur hans son utsatts för rasistiska övergrepp i skolan.

Debatt 27 juli 2022 05:34
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Efter lång kötid fick vår äldste son i augusti 2019 en plats i årskurs 7 på en välrenommerad skola. Eleverna som går där har väletablerade och ekonomiskt välbeställda föräldrar, långt bortom skolorna i utsatta områden. 

Som förälder till två adopterade och mörkhyade pojkar känner jag numera alltför väl till det råa samhällsklimatet. Under nästan hela årskurs 7 utsattes min son för mycket grova övergrepp, innan han förmådde sig att berätta för oss vad han varit utsatt för. Två–tre pojkar i hans klass var drivande i de rasistiska övergreppen och ett par andra pojkar i klassen hakade på. Ingen sade ifrån.

På klasschatten skickades fotografier med ditritade hakkors. Det talades nedsättande om judar och bögar. Under en lektion som handlade om slavhandel pekade en pojke mot vår son och log. 

Hitlerhälsningarna gjordes i skolkorridoren och till och med inne i klassrummen, när lärarna inte såg. 

 

I omklädningsrummet spelades tysk marschmusik från andra världskriget. Pojkarna gjorde Hitlerhälsningar och skanderade: ”Vit makt! Vit makt! Vit makt!” Ledaren gick runt i omklädningsrummet och slog andra med sitt skärp. Vår son kallades för apa och monkey-boy. Vår son var alltid den som stod sist på tur, den som fick smaka mest på läderskärpet. Snärtarna riktades mot ryggen och låren, ledaren väste: ”Pick up the cotton!” 

De grova övergreppen och skolans agerande skildras i min nyutkomna bok "Skifta skinn". Hur kunde polariseringens värderingsmässiga avarter till en sådan grad tränga in i den välrenommerade skolan? Hur kunde det pågå under så lång tid? Hur kunde lärarna undgå att se något? 

När vi föräldrar slutligen slog larm agerade skolledningen omgående och gjorde en intern utredning som gav vår son rätt i princip allt. Utredningen resulterade i att fem av pojkarna i vår sons klass polisanmäldes för misshandel och förolämpning.

Tystnadskulturen på skolan var däremot, som på så många andra håll, utbredd. I min naivitet trodde jag det inträffade skulle resultera i omfattande diskussioner bland lärare, elever och föräldrar. Av det blev intet och den sorgliga sanningen är att många föräldrar i vår sons klass förmodligen inte ens känner till vad som försiggått. 

 

Det som inträffade på skolan är naturligtvis inte någon isolerad företeelse. Det råare samtalsklimatet, hatretoriken och polariseringen har successivt trängt allt djupare in i det svenska samhället. Det tidigare otänkbara har blivit fullt möjligt. De självklara mötesplatser som skolan borde vara för samtal och diskussioner över gränserna har i hög grad blivit det omvända. 

Kanske är det som hände på min sons skola vad man kan förvänta sig med tanke på att Sverige idag har ett av världens största parlamentariska partier med nazistiskt ursprung. Kanske har Sverigedemokraterna framgångar ändå nått vägs ände. Idag finns ett flertal invandringskritiska alternativ utan SD:s mörka förflutna.

Andra partier har i allt högre grad övertagit den polariserande retorik som gjorde SD till Sveriges största parti i ett par opinionsundersökningar i slutet av 2019 och början av 2020.

Den stora gåtan inför höstens val måste vara: Hur kan någon fortsätta att lägga sin röst på ett parti med nazistiska rötter? 

Den svenska skolan och våra barn förtjänar så mycket bättre än så. 


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa