Internationellt bistånd är byggt för att vara ett långsiktigt verktyg för hållbar utveckling. Enligt våra internationella åtaganden ska varje transaktion förvaltas med främjandet av utvecklingsländernas ekonomiska utveckling och välfärd som huvudsyfte.

Men enligt Tidöavtalet ska det svenska biståndet delvis användas som ett verktyg för att uppnå migrationspolitiska ambitioner. Följaktligen anges i regeringens regleringsbrev för Sidas verksamhet att de nu ska bidra till att fokusera biståndspolitiken på att motverka irreguljär migration och öka återvandringen. Rädda Barnen har kritiserat detta utspel då regeringen, istället för att främja något mottagarlands välfärd, utnyttjar biståndet för att få genomslag för sin restriktiva migrationspolitik.

Tanken är inte längre att arbeta förebyggande globalt utan att delvis begränsa biståndet till Sveriges direkta närområde där det går att göra ”konkret nytta”, som i Ukraina. Och till att göra kortsiktiga humanitära insatser, som vid jordbävningarna i Turkiet. Även här kan det på goda grunder ifrågasättas om huvudsyftet med biståndet verkligen är att främja mottagarlandets utveckling, eller om det i grund och botten handlat om ett strategiskt närmande mot ett Nato-medlemskap. Och även om detta skulle kunna anses vara ett relevant realpolitiskt drag minskar det inte på något sätt behovet av internationellt bistånd – det räcker inte att bara hjälpa “rätt” sorts flyktingar och behövande.

Problemet är alltså inte Tidöpartiernas åsikt att det svenska biståndet behöver ses över eller reformeras för att det ska fortsätta vara ett av det mest effektiva i världen. Problemet är att bistånd måste få lov att fortsätta vara bistånd, och inte ett maskerat verktyg för att genomdriva regeringens sakpolitik. Biståndsminister Johan Forssell har en skyldighet att driva ett utvecklingssamarbete som främjar mänskliga rättigheter, inte driva en restriktiv migrationspolitik eller förbättra vår försvarsposition, det har vi andra budgetar och ministrar till.