Den senaste, men troligen inte sista, är att kommunerna under de senaste 40 åren slagit ut det ideella föreningslivets finansiering, vilket tvingat in dem i ett för skattebetalarna dyrt bidragsberoende.
Nu digitaliseras ett stort antal pärmar med kontrakt och annat från svenska skådeartister, vilka idag kallas cirkusartister. Dessa hade många av sina uppdrag i föreningslivet. Överskott från arrangemang var en viktig del av föreningarnas intäkter. Kommunerna gick på sin höjd in med förlustgarantier vid riskfyllda evenemang.
En av kontraktspärmarna kommer från Benzein Brothers, vilka uppträdde som perchartister. Dessa är två akrobater med en stång mellan sig, den ene under och den andre på toppen av stången. Pärmen inleds med en förteckning över kontrakten och vilka som var arrangörer. Det var allt från Limåkra brandkårsförening till IOGT i Filipstad. Nuvarande Västerviks kommun gästades flera gånger och här var arrangörerna Gamleby Skytteförening, Gamleby Lofta SDUK och idrottsmässan i Västervik.
Det var fler artister än Benzein Brothers som hade sin försörjning av föreningarnas arrangemang. Samtidigt var överskotten tillsammans med ideellt arbete föreningslivets hela finansiering. Normalt kostade det inte skattebetalarna ett öre. Andra som fick sina intäkter på samma sätt var folkparker, bygdegårdar och nykterhetslokaler.
Vändningen kom på 1980-talet i form av stadsfester med fri entré. Varenda kommun arrangerade sådana, till och med Stockholm med Vattenfestivalen. Det slog ut publikens betalningsvilja, vilket ryckte undan mattan för föreningarna. Folkparkerna var ytterst nära att försvinna. Följden blev att kommunerna tvingades gå in med bidrag.
Varför agerade kommunerna så vettlöst? Alla med grundläggande kunskap i ekonomi vet att gratis är värdelöst. När kunderna en gång vant sig vid att något är gratis, är det mycket svårt att få dem att betala igen. Stadsfester och andra gratisevenemang – eller rättare sagt betalda via skattsedel – motiverades med att de gagnade det som idag kallas besöksnäringen, främst krogarna.
Med alla kommunala kostnader inräknade – för gratisevenemang och bidrag till föreningslivet – är frågan om någon annan bransch blivit så gynnad som krogarna, samtidigt som det gått ut över andra näringsidkare.
Märkligast är att det fanns en marknad för underhållning. Krogarna hade själva kunnat engagera artister och betala dem med biljettintäkter. Det hela tycks ha varit ett försök av politiker att vinna väljarnas gunst med gratis underhållning, med krogarnas välbefinnande som svepskäl.