Regeringen gör nu slag i saken om att utvalda centrala museer ska ha fri entré. Den redan prövade reformen blir mest ett slag i luften, om regeringens avsikt är att museerna ska locka en bredare besöksgrupp finns det andra sätt att gå tillväga på.
Runt 18 miljoner människor besöker de svenska museerna per år. Över hälften av svenskarna uppger att de besökt ett museum i år, tar man med gallerier är siffran 76 procent. Sedan 2003 har andelen besökare per år ökat med fem miljoner. Utländsk turism har oftast museibesök som ett mål, deras övriga konsumtion utgör 2,5-6,7 miljarder kronor. Museibranschen omsätter själv 4,5 miljarder kronor årligen.
Med dessa positiva siffror i antal besökare kan man ifrågasätta varför fri entré-reformen som kostar minst 80 miljoner kronor är nödvändig. Det är trots allt skillnad på att öka antal besökare eller att nå bredare besöksgrupper. Det var precis vad som hände under 2005–06 när fri entré prövades, fler besök uppmättes men hos dem som redan besökte museer regelbundet.
Regeringen vill ju nå nya grupper, en ambition som vi moderater delar. Men ser man till regeringens egen expertmyndighet, Kulturanalys, är det innehållet som är det som man bör satsa på. Statliga museer har mer att vinna på om de satsar på visningar som omfattar fler konst- och kulturformer och är mindre beroende av var i landet man bor, än att entréavgifterna tas bort på museer som i huvudsak ligger i Stockholms innerstad.
Frågan är vad museerna själva skulle kunna göra för 80 miljoner. När alliansregeringen sköt till extra pengar, stod bevarandet och utvecklande av museernas innehåll högst på prioriteringslistan, inte fri entré. Med tanke på många privata museers tillväxt, samt förutsättningarna för muséer på landsbygden, blir en dyr reform med fri entré för muséer som i huvudsak ligger i Stockholm svår att förstå.
Kulturen ska kunna nå fler. Dock anser vi moderater att det då behövs ett bredare grepp kring kulturpolitiken, än bara riktade bidrag med fri entré till vissa museer, som bara gynnar turister och etablerade kulturkonsumenter i Stockholms innerstad. En regering som säger sig ha höga ambitioner för att nå en bredare publik och öka tillgången till kultur, gör här en märklig prioritering.