Sveriges Radio rapporterade nyligen att nedskärningen inom assistansersättningen hårt drabbar barn och personer med autism. Bakom de hårdare bedömningarna ligger ett antal prejudicerade domar i kombination med regeringens uttalade vilja att minska kostnaderna. Konsekvensen blir att allt fler hänvisas till kommunalt stöd och anhörigvård – eller helt enkelt blir utan. Oron hos anhöriga, det personliga lidandet och det dyrare kommunala stödet går inte att försvara.
Regeringen hävdar att det förekommer ett omfattande överutnyttjande av assistansersättningen. Man lutar sig mot en utredning från 2012 som utan grund utgick från att antalet timmar som gavs år 2004 var rätt. Antalet timmar var då 99 per person och vecka. Eftersom det genomsnittliga antalet timmar idag är 127 skulle det innebära att 28 timmar per vecka är ”överutnyttjande” och kan skäras bort utan att brukarnas standard påverkas negativt. Inget kunde vara mer fel. Den utredningen vars hela resonemang regeringen vilar på har av experter dömts ut som ohållbar.
Liberalerna kräver istället en total omläggning av politiken. Den pågående utredningen om LSS behöver få ett nytt uppdrag. Tidigare socialministern Bengt Westerberg har nyligen presenterat rapporten ”Personlig assistans – en kritisk granskning av regeringens LSS-direktiv”, där han slår hål på Åsa Regnérs myter om fusk, bristande kostnadskontroll och överutnyttjande. Vi liberaler är öppna för att se över LSS, men det måste ske med ingången att modernisera och förbättra – inte enkom att skära ned.
Sanningen är att kostnaderna för LSS och assistansersättningen har sedan reformen genomfördes utvecklats i takt med den allmänna standardutvecklingen. Precis som ambitionen var med reformen.
Assistansanvändare ska inte ha samma standardutveckling som resten av befolkningen, anser uppenbarligen regeringen. En sådan människosyn kan vi liberaler aldrig ställa upp på. Att utsatta även i framtiden får den hjälp de behöver för ett värdigt liv är en frihet som måste försvaras.