Det kan ge långtgående ekonomiska konsekvenser för enskilda personer i kommunen. I extrema fall kan besluten leda till ekonomisk ruin.

Myndigheten kan på många sätt jämföras med våra tingsrätter. Vid tingsrätten är det den allmänne åklagaren, som argumenterar om varför en tilltalad skall dömas enligt någon lag. I miljö- och hälsoskyddsnämnden är det den kommunala hälsoskyddsinspektören eller avloppsinspektören, där sådan finnes.

Det finns dock en stor skillnad. Ingen skulle komma på tanken att delegera rätten att fatta domslut till den allmänne åklagaren. Men miljö- och hälsoskyddsnämnderna skäms inte för att överlåta denna rätt på avloppsinspektören. Han/hon kan opåtalat kräva olika åtgärder, som den ”åtalade” måste följa – och dessutom utfärda hot om vite. 

Jamen – man har ju möjlighet att överklaga. Javisst, men jämför det med om en åklagare  skulle fått samma dubbla befogenhet att både åklaga och utdöma domslut. För övrigt så blir resultatet av ett överklagande bara ”vi förlitar oss på inspektörens bedömning, varför överklagandet avslås”. 

Nämnderna gör detta av ren bekvämlighet. De flesta är okunniga lekmän och tycker det är enklast att överlåta allt på inspektören – det är ju han/hon som kan lagen. Jaha – som om inte åklagaren skulle kunna lagen? De utsedda nämndemännen är också lekmän. Ärenden avgörs ofta av inspektören utan att den tilltalade får möjlighet att föra sin talan – man utgår oftast från generella bedömningar i stället för individuella. Tänk om bilprovningen skulle döma ut bilar som är äldre än 20 år eller saknar fungerande ventilation med motiveringen: ”Enligt min bedömning är alla sådana bilar trafikfarliga”.

Den enda delegering, som bör göras till en inspektör, är att få göra överenskommelser med sakägare, som själv inser att avloppet bör åtgärdas. Alla andra beslut bör fattas av nämnden. Det måste också påtalas att nämndens uppgift inte bara är att företräda statens intressen, utan nämnden har också en skyldighet att företräda sina kommuninnevånare. Det är trots allt de som står för nämndens kostnader.

Jag vill också kommentera ett inlägg av Ann Lundström, enhetschef på Havs- och vattenmyndigheten, där hon säger att ”stenkista inte är någon reningsanläggning”.  Nej – det är helt rätt. Stenkistan är enbart ett fördröjningsmagasin med ett storytigt fördelningssystem, som ersätter fördelningsbrunn och fördelningsrör. Reningen sker helt i den omgivande marken. Samma förhållande gäller i en infiltrationsbädd. Infiltrationsbädden utgör endast en del av reningsprocessen, som sedan slutförs i den omgivande marken. 

I avvaktan på att Landsbygdspartiet tar sig in i såväl riksdag som kommunala nämnder, vill jag än en gång uppmana andra etablerade partier att bevaka ovanstående frågor.