VT har flera gånger, både på nyhets- och ledarplats skrivit om kulturföreningar som inte har råd att använda kommunens lokaler på grund av för höga hyror. Inga större ansträngningar synes göras av ledande politiker för att ändra på saken. Istället gömmer man sig, när det passar, bakom de kommunala bolagen som äger lokalerna.
I ett debattinlägg (23/11) beskriver Ulrika Pecher hur kommunen släcker eldsjälar. Projekt, studiebesök och förslag mynnar ut i ingenting. Engagemang och samarbete med kommunen ger inte några resultat. Pecher tycker att politiker borde ta beslut och se till att det händer saker. Istället dödas ideellt engagemang sakta men säkert genom oändliga handläggningstider och byråkratiska ”dialoger” över fler år.
Arbetet med att ta fram en lokal överenskommelse mellan kommun och föreningsliv pågick i två år. Det slutade enligt Pecher med att kommunen upphörde med att gå på möten och svara på mejl och telefonsamtal. Tittar man på kommunens hemsida är informationen inte uppdaterad sedan februari 2015. Det senaste inlägget berättar att remisstiden för utkastet till överenskommelse går ut i oktober. Det vill säga för drygt två år sedan.
Behovet av affischeringsmöjligheter är en annan sak som föreningslivet har framfört under lång tid. Så även under ett möte mellan kommun och föreningsliv i februari 2015, enligt kommunens anteckningar. Ändå synes inte mycket ha hänt. Lars Övling beskriver i ett debattinlägg (1/12) hur kommunen aktivt motarbetar föreningars möjligheter att marknadsföra sig.
En skylt som tillverkas och sätts upp av en förening kostar inte kommunen en krona. Det gör däremot alla de regler och tillstånd som våra politiker skapat. De kräver handläggning och utredning. Kostnaden för detta förs givetvis över på föreningen. Övlings berättelse är en illustration av att civilsamhället – och minsta tecken på liv och kultur – har trängts undan i ett allt mer genomreglerat samhälle.
Det går att fråga sig om vi ser effekterna av att kultur- och fritidsnämnden lades ned och området till stor del förpassades till ledande politiker i kommunstyrelsen. Istället för att ta ansvar för området synes det ha delegerats till tjänstemannanivå.
Med begränsade resurser kan tjänstemännens hantering bli valhänt och fyrkantig. Vi riskerar att få ett samhälle präglat av strömlinjeform och likriktning. Samhället behandlas som att det vore till för kommunen, istället för tvärtom.
På ledarsidan har framförts behovet av att kommunen hjälper till med att skapa ett föreningshus, där föreningar kan samlas och ha sina möten. Den 4 december kom den glädjande nyheten att Studiefrämjandet har för avsikt att skapa ett sådant. Och att de har beviljats stöd av Sparbanksstiftelsen Tjustbygden för detta.
När det väl kommer goda nyheter är det talande att det inte är kommunen, utan föreningslivet tillsammans med pengar från näringslivet, som förbättrar förutsättningarna för civilsamhället.