Ann-Marie Norman beskriver i sin debattartikel hur patetiska och handlingsförlamade vi är i Socialdemokraterna. I samma skrift så eftersöks också den vuxne i rummet.
Jag konstaterar att det i varje fall inte är Norman. I klassiskt manér basunerar Sverigedemokraterna motion efter motion där man eftersöker diverse förbud. Tidigare har man efterfrågat slöjförbud och tiggeriförbud. Norman har tidigare också motionerat om hur bänkar ska vara placerade i skolornas klassrum. Nu vill man gå in än en gång innanför skolans väggar och nu besluta om mobilförbud över rektorernas och lärarnas huvud.
Det är också spännande när Norman väljer att peka ut en studie som genomförts av London School of Economics, men hon beskriver enbart den del som talar för hennes sak, för studien som Norman hänvisar till har också följts upp, och motbevisats. Det visar sig att ett förbud enligt forskarna har varken någon positiv eller negativ effekt på studieresultaten.
I Västerviks kommun så har ett flertal skolor tagit fram trivselregler som innebär att klassrummet eller skoldagen är mobilfri. Dessa regler är framtagna tillsammans mellan skola, vårdnadshavare och elever. Ett förbud skulle enligt mig hindra en del av eleverna snarare än det skulle hjälpa.
Det är bara se till hur vi vuxna använder oss av mobiltelefonen som arbetsverktyg. Vi tar bilder på presentationer, vi gör sökningar på internet och så vidare. Varför hindra våra elever till denna användning?
Om lärarna anser att det på deras lektioner inte finns behov av den användningen, så finns också möjligheten idag för dem att samla in telefonerna vid lektionsstarten, och så görs i flertalet av skolorna idag.
Ett förbud är ett förbud och då innebär det ett totalt stopp. Så länge riksdagen inte har tagit något annat beslut så gäller nuvarande lagstiftning. Jag är medveten om att det just nu är ett utredningsarbete igång gällande den här frågan, men jag är inte en förespråkare av generella mobilförbud tagna på central nivå. Jag förespråkar dialog, och överenskommelser på lokal nivå, eftersom förutsättningarna ser olika ut i landet, kommuner, kommundelar och stadsdelar. Det är oftast i dialog och konsensus man finner de bästa lösningarna.
Jag anser att våra utbildade pedagoger och rektorer besitter bäst kompetens att besluta om trivsel, utformning av klassrum och sin undervisning snarare än politiker i barn- och utbildningsnämnden. Om det enligt Sverigedemokraterna innebär politisk handlingskraft att införa en massa förbud, ja då är jag stolt och nöjd med att vara en handlingsförlamad frihetskramande socialdemokrat.
Marcus Fridlund (S), ordförande barn- och utbildningsnämnden i Västerviks kommun