Begreppet barn, som ofta har ifrågasatts, kom sig av att i Sverige går gränsen mellan barn och vuxen vid 18 år. Nästan alla var medborgare i Afghanistan, men de flesta kom från Iran där deras familjer levt som flyktingar i många år.
Vi var många som, på olika sätt, kom i kontakt med den här gruppen, boendepersonal, lärare, socialassistenter och gode män. Under åren som gått har många fått uppehållstillstånd och har kunnat fortsätta bygga sina liv på den tryggaste plats de någonsin bott på, Västerviks kommun. Alla har inte haft samma tur i den asylprocess som mest liknar ett lotteri.
De som först fått avslag fick en ny chans genom den så kallade gymnasielagen och kunde för ett år andas ut. De ska nu förnya sina tillfälliga uppehållstillstånd och väntar i dagarna med oro på om de valt rätt linje i skolan och i övrigt gjort som den obegripliga lagen föreskriver. Återstår den grupp som hade oturen att anlända till Sverige efter det magiska datumet 24 november 2015, eller de kan ha fått sitt besked om avslag på asyl för snabbt, vilket också diskvalificerade dem till att falla inom lagens ram. I denna grupp återfinns de som lämnat Sverige och sökt sig till Frankrike. Valet av land beror på att därifrån riskerar man inte utvisning till Afghanistan. Vid mitt senaste besök i Paris kunde jag räkna in 14 ungdomar som efter fyra år i vår kommun försöker bygga ett nytt liv i ett nytt land.
Vi kunde under våra samtal konstatera att alla längtar efter sina kompisar och efter de lärare och andra goda människor som de lärde känna under åren här.
Min egen reflektion när jag jämför flyktingmottagande i Sverige och i Paris är som följer: I Sverige fick de all tänkbar hjälp. Det gjordes tjocka utredningar på socialen om bakgrund och om mål i livet, skolan hade många möten för att passa in gruppen i rätt klass, det gjordes hälsoundersökningar och vi gode män fick veta hur vi skulle bemöta och behandla den här gruppen. De fick själva veta att det var viktigt att gå i skolan, lära sig språket, ta del av svenska normer och i övrigt sköta sig.
De som har haft otur och inte fått asyl har nu efter minst fyra år i Sverige fått veta att: ”Nu ska du återvända till det land som du flytt ifrån. Bäst kommer du att klara dig där om du glömmer allt du lärt dig här om jämlikhet mellan kvinnor och män och om allas lika värde oavsett religiös, etnisk eller annan tillhörighet, och svenska språket kommer du aldrig mer att behöva.”
I Frankrike börjar man, så att säga, i andra änden. Ett par månader i tält på gatan bland råttor, missbrukare och våld byts till boende i stora samlingssalar, inte så mycket bättre, men under tak. Mat får man gratis från de många volontärgrupperna i Paris. Efter en tid flyttas man till mindre boenden, någonstans i Frankrike. Efter en ganska obegriplig asylprocess får man sedan, nästan med säkerhet, ett uppehållstillstånd och kan börja jobba och bygga sitt nya liv. Undervisning i franska erbjuds redan efter några månader, oavsett var i processen man befinner sig.
Jag har ställt mig frågan: Vilket är bäst, att få full service från första dagen för att sedan sparkas ut, som i Sverige, eller att börja från botten och genom en stark vilja och egen kraft arbeta sig uppåt?
Frankrike är i alla fall bara att gratulera, de kan dra nytta av de ambitiösa, målmedvetna och arbetsvilliga unga män som vi i Sverige har valt bort.