Sverige har säkra bevis för ubåtskränkningen. Bevisen är: Bild på ett förmodat ubåtstorn, och dokumenterade bottenspår, samt en privatpersons iakttagelse av en undervattensfarkost. Men oklarheter finns av naturliga skäl, det är säkerhetsstämplad information och endast en viss del släpps till allmänheten. Men redan under intervjuer som följde direkt efter presskonferensen framkom att mer information fanns.
DN:s webreporter pressade överbefälhavaren som medger att den hundraprocentiga bekräftelsen av att det var en ubåt i svenskt vatten gjordes under den så kallade underrättelseoperationen. På den direkta frågan: ”Hade ni då kunnat tvinga upp ubåten om ni hade velat?” svarar ÖB: ”Hade vi haft möjligheten utifrån hur det här ska gå till så hade vi försökt. De förutsättningarna förelåg inte så det kunde vi inte göra.”
De frågor svenska folket förtjänar att få svar på, och som ÖB högst sannolikt har svaret på, är dessa:
1) Varför berättas inte vilken fartygstyp miniubåten var? Ett sådant utpekande skulle ge tydliga signaler om vilket land som ligger bakom aktionen i svenskt vatten. Bekräftades kränkningen under underrättelseoperationen är klassen på miniubåten känd genom de ljudprofiler som hörts i vattnet eller spåren på botten.
2) Vilka fartyg låg till havs och kunde fungera som moderskepp? Miniubåtar har begränsad räckvidd, få länder nyttjar dem och moderskepp är vanligt förekommande då miniubåtarna själv saknar tillräcklig räckvidd.
3) Är det rimligt att tro att svenska ubåtar inte var i området där bekräftelsen gjordes och i så fall eskorterade inte den/de svenska ubåtarna den främmande ubåten ut från svenskt vatten?
4) Varför öppnade man inte eld, om bekräftelsen av ubåten gjordes under operationen? Det hade utifrån ett folkrättsligt perspektiv varit legio att göra det.
5) Varför får inte svenska folket hela berättelsen om det som hände? Det inkräktande landet är medvetet om sina gärningar, det svenska försvaret likaså. Varför betros då inte de svenska skattebetalarna tillika röstberättigade denna information?
Rikard Ekholm, Filosofie doktor vid Uppsala universitet
Ekholm har författat artikeln i samråd med en tidigare underrättelseofficer inom Försvarsmakten. Denne önskar dock vara anonym.