Det ordnas internationella konferenser, seminarier och nationella möten. Det gäller framför allt den judiska förintelsen 1933-45. Rädslan är att vi ska glömma vidrigheterna. Andra folkmord får inte samma uppmärksamhet, vissa verkar ha glömts bort helt.

Det har till och med inrättats en särskild statlig myndighet, ”Levande historia”, som till uppgift har att endast informera om den judiska förintelsen och Sovjetunionens folkmord och tala om hur vi ska förhålla oss till dessa. Bakgrunden är en övertolkad undersökning, som visat att ungdomar inte verkar känna till eländet.

Nu talar regeringen om att i lag förbjuda förnekande av den judiska förintelsen. Det kommer inte att ha någon verkan på dem, som sysslar med dylika lögner. Lämna det arbetet åt den fria forskningen och den fria debatten. Politiska beslut ska inte avgöra vad som är sant eller osant.

Tydligen ska ”Levande historia” inte ägna sig åt att informera om de kapitalistiska staternas folkmord i historien. Man skulle önska att större uppmärksamhet ägnades dessa och hur de på olika sätt dolts eller förklarats bort.

Det gäller bland annat Kongo omkring 1900, då den belgiske kungen Leopold ll tog livet av 10 miljoner kongoleser. Det hela betecknades ända in i vår egen tid som ett civiliseringsprojekt, positivt för vildarna.

De antagligen mest framgångsrika folkmorden är västeuropéernas (Englands) folkmord i Nordamerika, Australien och Nya Zeeland, där européerna fortfarande har närmast total kontroll över de indianer, aboriginer och maorier som finns kvar efter att man försökt utrota dem.

Ett annat exempel är Englands behandling av indierna under svältkatastrofen på 1870-talet. 30 miljoner indier dog av svält samtidigt som England exporterade matvaror från Indien och med stora festligheter i Indien firade drottning Victorias kröning till indisk kejsarinna. Både Hitler och Stalin använde flitigt svält som metod.

Utrotningen av indianer har i åtskilliga Hollywoods vildavästern-filmer skildrats som ett stort, underbart och spännande äventyr med John Wayne i spetsen. Det har även gjorts till en lek för barn: ”Ska vi leka indianer och cowboys, pang-pang du är död.”

Hur kan denna glömska förklaras när folkmord behandlas i debatten? Ett sätt är att förklara med tre avstånd:

1. Tidsavståndet. Kapitalismens folkmord skedde på 1700-1800-talen. Lätt att glömma idag. Nazismens och stalinismens folkmord hände nyss i vår egen tid med helt andra metoder att dokumentera.

2. Geografiska avståndet. Kapitalismens folkmord genomfördes i Afrika, Asien, Australien och Sydamerika, långt från oss européer.

3. Sociala avståndet. Folken på dessa kontinenter betraktades som mindre värda, undermänniskor. Om några av dessa utrotades spelade ingen större roll. Synen på dem illustreras väl av Sigfrid Siwertz omdöme om folket i Sudan: ”Ökenfolkens blodtörst, de måste då och då slå ihjäl varandra för att inte dö av ledsnad.” Det skrevs åtta år efter slakten i Europa 1914-18.

Dessutom finns nog i de kapitalistiska staterna en undermedveten tanke om att dylikt inte kan hända i kapitalistiska system, demokratiskt styrda.