Jag ska med en gång, kära läsare, deklarera att jag är en total motståndare till vindkraft, skeptisk till de miljardsatsningar på enorma batterifabriker med en övertro på batteridrift på bilar och flygplan. Vi har ju ett lysande exempel på vår flygplats där någon utopiskt antydde att ”snart kan vi flyga med elplan från Västervik”, onödiga investeringar på vår flygplats med förlängd start- och landningsbana, kommunen hotar med tvångsinlösen av de privata markerna. Man undrar – är helikoptern ännu inte uppfunnen?
Nu kommer vi till det som jag vill torgföra i min spaning på framtiden. Det finns en grupp som jag kallar miljödiktatorer som i sin miljöiver pekar med hela handen och talar om för oss hur vi ska tänka och tycka om just miljön. Man vill inskränka rätten att själv välja hur jag vill leva.
Jag kanske vill gå i skogen, plocka svamp, strosa omkring, jaga, vara ute på sjön och njuta av skärgården utan att mötas av inskränkningar i rätten till vår frihet bara för att det finns någon som vill tjäna pengar på vindkraften. Eller jag vill kanske åka till Linköping med bil, cykel, tåg eller buss. Nu närmar man sig snart det diktatoriska urvalet. Att man inskränker rätten till sin egen mark eller vatten för att få plats för miljömässiga satsningar på vindkraft, urholkar den kommunala vetorätten i sin miljöiver, vilket kommer att inskränka vår frihet i framtiden.
Nu har man fasat ut kärnkraften den bärande energiproducenten jämte vattenkraften i vårt land för att gå in i en osäker framtid baserad på batterier, sol och vindkraft. Är det någon som har ställt frågan vad vi tycker om detta? Nu ser vi konsekvenserna av detta totala felbeslut. Visst ska kärnkraften avvecklas i den form som den byggdes för decennier sedan, men vi kunde ha väntat och bidat tiden an.
Jag har i trettio år i mitt yrkesliv renat vatten – både dricksvatten och spillvatten. Vi producerade och gör fortfarande biogas i varje reningsverk i Sverige, och det är många. Slammet rötas och man får ut biogas, alla varelser med matsmältningsorgan producerar biogas som kan användas som drivmedel i fordon eller elproducerande kraftverk. Vart tog den frågan vägen – eller gjordes den olönsam av miljödiktaturen?
Jag har sagt det förut i detta forum och jag tar upp saken igen: Ställ inte väg 35 till Linköping mot Tjustbanan, för mig hjälper inga kostnadsutredningar hur väl dessa än är framförda i hotande retorik eller väl formulerade sakargument.
Jag vill själv vill bestämma vilket färdsätt jag tycker är bäst och känna den friheten utan att någon miljöivrarare ska diktera mitt sätt att leva.