Med andra ord – hittar man knärot i en skog så finns det en mängd andra organismer med samma krav på luftfuktighet och innebär att det under lång tid funnits ett skyddande trädskikt.
Det är en totalt missvisande bild som ges i rubriksättningar i media och av företrädare för exploateringsintressen när det framställs som att några knärötter riskerar att 500 jobb hotas eller att skogsbruk inte går att bedriva. Vi måste vara rädda om den lilla rest av naturskog som idag återstår, där en av många hotade arter är just den lilla orkidén knärot.
Det stora antalet hotade arter i skogsmiljö till följd av kalhyggesbruket är i Sverige 1 400 och räknar man in även arter som missgynnas handlar det om 1 800 arter. Detta är en del av den utveckling mot en av människan förorsakad global massutrotning. Som exempel på detta kan den omfattande insektsdöd som innebär att varannan insekt i Europa har försvunnit sedan 1970. När det gäller Sverige skriver SLU (Statens Lantbruksuniversitet) så här:
”Det minskande antalet insekter märks även i Sverige. I rödlistan 2020 har antalet rödlistade och hotade fjärilar och skalbaggar ökat. Nu är fler än var femte fjäril och skalbagge, samt var fjärde stekel (exempelvis bin, humlor och getingar) rödlistade. Detta beror främst på krympande livsmiljöer till följd av en alltmer intensiv, storskalig och ensidig markanvändning inom både jord- och skogsbruket, men också genom exploatering för bebyggelse”.
Massutdöendet av arter är kanske ett ännu större hot mot mänskligheten än klimatförändringarna. Av omsorg om naturen och kommande generationers möjligheter till upplevelse av en levande natur med stor biologisk mångfald, lägger vi ner åtskilligt med tid och pengar på inventeringar. Jag ska inte här beröra artskyddet när det gäller skogsbruket, mer än att det fungerar dåligt. Däremot har frågan aktualiserats i samband med planerna på att omvandla ett sort skogsområde (x antal fotbollsplaner) till industriområde mellan Tjursbo och Ankarsrum.
Upprinnelsen till den här insändaren är att en cheftjänsteman vid kommunstyrelsens senaste möte uttryckte ”Artportalen kan man inte lita på”. Det är respektlöst och oförskämt mot oss som försöker skydda känsliga arter och se till att lagstiftningen på området följs. Dessutom är det osakligt och oseriöst, även om felaktigheter finns i inrapporteringen (till exempel felbestämningar av arter). Hela projektet är ett uttryck för den syn på naturen som leder till fortsatt förlust av biologisk mångfald. Naturligtvis finns det på en så pass stor yta mängder av växt- och djurarter som kommer att försvinna.
Vi hoppas att politikerna i Västervik i fortsättningen får saklig information från annat håll än från tjänstemännen på kommunen. (Det här tangerar också frågan om beslutsfattande och tjänstemannastyre som diskuterats bland annat på VT:s insändarsida den senaste tiden).