Därför engagerar jag mig så starkt i vindkraftsfrågan

Jag funderar på varför jag känner ett så starkt engagemang i frågan om etablering av havsvindkraft i vår livsmiljö. Hur resonerar de som säger att jag ska stanna i Stockholm?

Katja Göller bor i Stockholm men har gård i närheten av de planerade vindkraftverken i närheten av Hjorted. I debattartikeln förklarar hon varför hon är så engagerad i vindkraftsfrågan.

Katja Göller bor i Stockholm men har gård i närheten av de planerade vindkraftverken i närheten av Hjorted. I debattartikeln förklarar hon varför hon är så engagerad i vindkraftsfrågan.

Foto: TT/Privat

Debatt2021-10-04 19:05
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vi råkar bo i Tullinge men äger en gård utanför Hjorted där vi tillbringar uppskattningsvis 40 procent av vår tid. En del av vårt företagande finns på gården och vi bygger upp den för framtiden, för våra barn.

Visst är det så att vissa har levt i generationer på ett och samma ställe och andra har bott på olika ställen i olika länder.

Visst är det just stockholmarna som brukar anklagas för att inte ha förståelse, men i det här fallet får jag påstå att jag är lika insatt som en berörd lantis. Så jag antar att kommentaren syftar på att jag inte ska informera om det som händer eftersom det anses vara obekvämt.

Ja varför engagerar jag mig så starkt i denna vindkraftsfråga?

Visst kommer vår gård påverkas av blinkande vitt ljus, buller och lågfrekvent buller som gör att det är svårt att somna då frekvensen ligger nära hjärtans frekvens. Vissa forskare pratar om en två mils säkerhetszon till vindkraftverk. Visst kan gården blir svårsåld när vi inte orkar vara kvar där och måste tänka på vår hälsa i första hand.

Jag är född och uppvuxen i Östtyskland och när min farmor var flicka på 40-talet så fick hon fly sitt hem för ryssarna. Hennes pappa var föreståndare på ett gods i Polen och ledde karavanen av hästvagnar västerut för att rädda liv på sin familj och byns invånare.

Min morfar var tvungen att tjänstgöra långt upp i norr vid norsk-svenska gränsen och skulle skjuta desertörer. Min morfar hade dock en klok befälhavare som lät hans trupp gå hem till Tyskland för att inte bli kanonfoder. Min morfar knackade på sin mors dörr 1945. Han var bara ett benrangel och när mamman öppnade dörren så sade hon ”vi har ju redan ingen mat för oss själva”.

För mig är det som att jag har till viss del själv upplevt detta. Orättvisan och smärtan som jag känner i mig när jag tänker på det är samma som nu ger mig kämpaglöd i vindkraftsfrågan.

Jag engagerar mig för att:

• Utländska bolag skapar dotterbolag som lätt går att sälja eller sätta i konkurs. Dessutom bryr de sig inte det minsta om befolkningen och naturen de sätter sin industri i. De inkräktar på våra marker!

• Vissa markägare såg det som en inkomstkälla och skrev på kontraktet. De fick inte veta hela sanningen då. Med kunskap och hjälp kan alla beslut ändras.

• När Tribbhult, Lervik, Lebo blir av så kommer många behöva fly sina hem eller bo kvar med ohälsa om man inte har råd att flytta.

• Vi måste stå upp när något gått fel och hjälpa till att rätta till det! Det är ingen som kommer göra det åt oss! Det är våra marker, vår natur, våra liv och hälsa och vi har ett STORT ANSVAR inför våra barn som inte har bett oss om att bli födda och att få växa upp i en ohälsosam miljö.

• Vi måste reagera nu och TILLSAMMANS. Varför var det så lätt för vindkraftsbolagen att placera tre etableringar hos oss? Jo – för vi inte pratar med varandra. Prata med varandra nu! Var inte rädd att stöta dig med dina grannar utan stötta varandra nu för att också i fortsättningen kunna vara grannar! 

Delta gärna i stormötet om vindkraft i Lervik, Tribbhult och Lebo nästa vecka!