Mer och fler satsningar behövs på olika områden, säger de politiska partierna. Vissa pratar om att skatter måste återinföras eller höjas, för att det finns så mycket viktigt som behöver finansiering. Med tanke på Sveriges redan höga skattenivåer borde alla partier snarare vända blicken åt de offentliga utgifter som finns idag. Det sker tyvärr ett omfattande slöseri med våra skattepengar.
Här är tre exempel: Stora mängder pengar läcker ut ur våra välfärdssystem i form av fusk och felaktigheter. En utredning beräknade att mängden fusk och felaktigheter i 41 olika välfärdssystem kan ligga på totalt 18 miljarder kronor, kanske ända upp till 27 miljarder kronor, per år. Att täta dessa läckor borde vara högprioriterat.
Bakomliggande problem, så som att personer kan ha flera identiteter, måste åtgärdas. Ett annat omfattande slöseri är onödig administration. Enligt det som kallas ”Parkinsons lag” har byråkrati en inneboende tendens att hela tiden expandera. Offentlig verksamhet är inget undantag.
Snarare är risken större att det sker där, då nya pengar rullar in varje år, oavsett hur verksamheten presterar. Sjukvården är ett drabbat område. Där skulle det behöva städas bort onödig administration och andra aktiviteter som inte gör nytta, för att få resurserna att räcka till kärnverksamheten.
Ytterligare en sorts slöseri är att antalet offentliganställda som arbetar med kommunikation har ökat snabbt de senaste åren. Kommuner, regioner och statliga myndigheter har fått för sig att de måste ”berätta vad de gör” och ”bygga relationer” med invånarna. Men det måste de inte alls.
De bästa myndigheterna är inte de som syns och hörs mest, utan snarare de som märks minst eftersom de gör sitt jobb väl och ger smidig service till invånarna när de väl behöver den. När våra politiker gör sina utspel i den offentliga debatten om satsningar som behövs i framtiden, borde varken journalister eller väljare svälja dessa beten.
I stället borde de ställa partierna mot väggen om de satsningar som redan har gjorts: Hur gick det med inrättandet av den nya myndigheten? Gör den inrättade samordnaren den nytta som det var tänkt?
Hur väl fungerar tilldelningen av de nya bidragen? Varför räcker inte de utgifter som staten har? Större press behövs på våra politiker för att de ska ta väl hand om den stora mängd pengar som de redan förfogar över. Att minska skatteslöseriet borde bli den främsta valfrågan.