En varm sommardag i början av 1890-talet besökte den ryske författaren Lev Tolstoj ett slakteri. Han ville med egna ögon bevittna djurens öde. Tolstoj chockades svårt. Blodet, stanken, skriken, djurens dödsångest och de uppskurna kropparna var ”fruktansvärt motbjudande”.
Dagens slakterier skiljer sig på ett sätt från gårdagens: Kapaciteten att döda har mångfaldigats. I Sverige slaktas årligen över 100 miljoner landlevande djur. Men vad gäller djurens situation vittnar många om likheterna. Riksdagsledamoten Jens Holm (V) sammanfattar en dag på ett modernt svenskt grisslakteri: ”Det här är helvetet.”
Nu har tiden kommit att en gång för alla stänga djurens helveten och stoppa slakten.
Många slakterier fungerar enligt en löpande-band-princip. Det industrialiserade dödandet innebär att djuren behandlas med fullkomlig hänsynslöshet. Men stressen och ångesten till följd av det uppdrivna tempot utgör endast en av många källor till djurens lidande. Trånga och långa transporter, i vinterkyla som värmebölja, ankomsten till en okänd och skrämmande miljö, framdrivandet, fasthållandet, lukten av blod från andra djur, den ofta bristfälliga eller, för grisar, tortyrliknande, gasbedövningen – inget av detta är något som kan separeras från dödandet. Den som tror så bedrar sig. Ett stopp för all slakt skulle i ett slag utplåna lidandet för miljontals djur.
Bryr sig människor om djurs lidande? Svaret är ja. Vi är beredda till ansenliga uppoffringar för att hjälpa ett djur i nöd. Om vi skulle konfronteras med bilder från slakterier skulle de flesta av oss rygga tillbaka i fasa. Författaren och nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer skrev: ”När en människa dödar ett djur för föda, åsidosätter hon sin egen hunger efter rättvisa.” Om slakten av djur förpassades till historien skulle detta tillåta oss att bli de barmhärtiga och medkännande individer vi innerst inne vill vara.
Slakten bör stoppas för djurens skull. Men det finns andra starka skäl. Livsmedelsverket skriver: ”Köttproduktionen står för nästan 15 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser” och rekommenderar att vi minskar och byter ut köttet mot vegetariska alternativ. Detta innebär kort sagt att det vore en ojämförbar miljövinst om dödandet av djur för kött upphörde. Kan vi verkligen underlåta att vidta sådana, för vår miljö, avgörande åtgärder?
Det finns ett argument som skulle kullkasta hela resonemanget. Nämligen om konsumtionen av kött var nödvändig för vår hälsa. Men detta stämmer inte. I själva verket klarar vi oss utmärkt utan kött och andra animalier. Och vi behöver heller inte försaka någonting! Det växtbaserade köket erbjuder alla de smaker vi vant oss vid från det animaliska.
Lev Tolstoj är en av få som vågat öppna dörrarna till ett slakteri. Det är inte konstigt. Vi vill inte veta vad som sker med djuren. Det är för smärtsamt. Det avslöjar vad som döljer sig bakom köttet. Istället tittar vi bort eller inbillar oss att dödandet sker utan lidande. Efter besöket på slakteriet skrev Tolstoj: ”Vi kan inte låtsas att vi inte vet, vi kan inte låtsas att det inte existerar bara för att vi vägrar se.” Detsamma gäller oss. Djurens helveten, slakterierna, fortsätter existera till den dag vi säger ”nog”.
Det är dags att säga nog.