När jag häromdagen åkte förbi hade lokalen gallrats och det så pass mycket att knärötterna med all sannolikhet, efter att ha funnits på lokalen under mycket lång tid, kommer att torka ut och försvinna. Sannolikt har även omgivande skog (nu kalhuggen och planterad) hyst knärot och dessutom är det högst troligt att även andra krävande arter funnits på lokalen.

Den här lokalen är bara en i raden av lokaler där nu knärot och andra arter med liknande krav försvinner i snabb takt. Skrämmande!

Kan denna utarmning av den biologiska mångfalden förhindras. Ja, naturligtvis. Kalhyggesbruket är orsaken och det blir extra tydligt i det här fallet, eftersom det inte är anmälningsplikt på gallring och därmed hade inte markägaren skyldighet att anmäla åtgärden till Skogsstyrelsen, trots att det blev så glest med träd kvar att förutsättningarna för uttorkningskänsliga arter förändrades drastiskt. Däremot har markägaren skyldighet att ha kunskap om fridlysta och rödlistade arter vid avverkning, men detta är bara på pappret. Frågar man Skogsstyrelsen får man svaret att man inte kan kräva att skogsägaren ska bekosta inventeringar. I det här fallet hade det dock räckt med att man klickat in sig på Artportalen och sett uppgifterna om knärot, vilket kanske hade tagit högst några minuter.

Utarmningen av biologisk mångfald i skogen kan, enligt min och många andras uppfattning; inte stoppas utan ett förbud mot kalhyggen och gallringar som innebär att solen inte dämpas av ett tillräckligt skydd av träd. Utvecklingen mot kalhyggesförbud är på gång i övriga Europa, där bland annat fyra tyska delstater förbjudit denna form av skogs(miss)bruk. Motiven är, förutom minskad utarmning av biologisk mångfald, att minska brandrisken, insektsangreppen och stormkänsligheten och på sikt skapa robusta motståndskraftiga skogar, vilket i sin tur skapar möjligheter för ett ekonomiskt hållbart skogsbruk. Till allt detta ska läggas kalhyggenas negativa påverkan på klimatet!