I slutet av februari deltog jag i en uppvaktning på Kulturdepartementet. Med var företrädare för hela kulturområdet cirkus, varieté och gatuartisteri. Vårt budskap var att den klassiska cirkusen är nära att raderas ut. Det kommer att drabba hela kulturområdet inklusive nycirkus, gatuartister, barnverksamhet och utbildningar.
Basen för alltihop är den turnerande cirkusen. 2012 fanns fem större företag och en handfull minicirkusar i Sverige. De omsatte tillsammans 100 miljoner kronor och spelade tusen föreställningar över hela landet för 500 000 betalande åskådare. Det motsvarar tio rockfestivaler av storlek Bråvalla eller 100 visfestivaler i Västervik. På många mindre orter var cirkusen årets enda professionella kulturbesök.
Problemets grund är att Sverige inte erkänner cirkus som kultur, med undantag för nycirkus. Eftersom cirkusarna i alla tider burit sina egna kostnader och tvärtom betalat för att uppträda, anses det vara kommersiell verksamhet. Ju mer en kulturform kostar skattebetalarna och ju färre det är i publiken, desto finare anses det vara.
Nycirkus är en hedervärd verksamhet, men det ensidiga gynnandet är som om bara hip-hop och house av stat och kommuner godkänns som musik. Precis som inom musiken måste alla uttryck kunna existera jämsides.
För många unga väcks intresset för konstarten av en turnerande cirkus. Det är basen för rekrytering till cirkusgymnasiet i Botkyrka samt Dans- och cirkushögskolan. För eleverna har de turnerande cirkusarna skapat arbetstillfällen i Sverige. Enligt en nyligen presenterad utredning från Kulturrådet får svenska artister inte längre jobb på hemmaplan utan måste söka sig utomlands.
På många håll satsas det på cirkus som barn- och integrationsprojekt. Utan en inspirerande professionell nivå, kommer barngymnastiken att försvinna, visar erfarenheter från idrotten. Hela kulturområdet hotas om den turnerande cirkusen slås ut.
Problemet är inte intäkterna. Ett exempel från Västervik 2017 som fick besök av Olympia och Brazil Jack. De hade tillsammans cirka 1 100 betalande åskådare, vilket är extremt bra i en kommun där vi är bortskämda med gratis underhållning.
Problemet är att kommunerna de senaste åren kraftigt höjt sina markhyror och kostnader för affischering. Dyraste kommunen i landet tar 10 000 kronor för en dags upplåtelse av en grusplan. Värstingkommunen tar 1 000 kr i avgift per uppsatt affisch. I det enskilda fallet är kostnaderna inte uppseendeväckande höga, men en svensk cirkus uppträder under en säsong i 120-150 kommuner.
Vidare tvingas cirkusar betala samma vägavgift som åkerier som kör sina bilar 24 timmar om dygnet. I bland annat Danmark och Tyskland slipper cirkusar vägavgiften eftersom de kör så korta sträckor. Den årliga körsträckan för en svensk cirkuslastbil är 300-500 mil. Cirkusarna är inga kringresande sällskap utan företag som lägger upp sina turnéer med stor omsorg. Från Malmö till Kiruna är det 185 mil.
Vill Sverige behålla cirkus, inklusive barnverksamhet, utbildningar och Cirkus Cirkör, måste landets kommuner och staten rädda de turnerande cirkusarna. Det behövs inga bidrag, däremot måste kommuner och stat sluta plocka dem på pengar.