Kommunens hantering av cirkusfrågan förklarar varför Svenskt Näringsliv rankar företagsklimatet i Västervik som bland det sämsta i landet. Det är viktigare att kommunen får rätt än att lyssna på lokala företagare.
Även om kommunens företrädare inte tycker så, är jag företagare med hela min försörjning av verksamheten. I tio års tid försökte jag etablera en fast tältvarieté i Västervik, vilket är cirkus utan djur. Det är den enda professionella satsningen på många år i kommunen inom scenkonstens område. Observera att professionell inte betyder duktig utan yrkesverksam.
Det har bemötts som lekverksamhet och när jag klagade på konkurrensen från gratisevenemang i centrum blev svaret att ”Ingen har bett dig hålla med det där. Du får stå ditt eget kast.”
Beroende på varietésatsningen och min kunskap inom området, valdes jag förra året in i Cirkusakademien. Numera är jag inte bara lokal företagare utan även branschföreträdare.
Västerviks beslut att förbjuda cirkusar med djur som förbjöds redan 1960, satte igång ett nationellt drev som skadat hela kulturområdet. Även vår varieté drabbades. När cirkushatet kulminerade 2016 fick vi veta att det var osmakligt att hålla till i ett cirkustält, även om vi inte visade några djur, tältet ansågs symbolisera djurplågeri.
Det kommunala förbudet bygger på tron att det driver omkring spökcirkusar med vilda djur utanför myndigheternas kontroll. Sanningen är den motsatta, Sverige har ett väl fungerande kontrollsystem som står och faller med att cirkusar spelar på offentlig plats och söker polistillstånd för allmän tillställning. Utanför detaljplanerat område krävs inga tillstånd och reglerna mildrades ytterligare för åtta år sedan. Ordningslagen 2 kap 4 §: ”En allmän sammankomst eller en cirkusföreställning får hållas utan tillstånd, om den med hänsyn till det väntade deltagarantalet, den utvalda platsen och tiden för sammankomsten samt de anordningar som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för ordning och säkerhet eller för trafiken. (Lag 2010:515).”
Många kommuner har på senare år dramatiskt höjt taxorna för markupplåtelse och affischeringstillstånd. Följden har blivit att det växer fram alternativa cirkusplatser utan tillståndsplikt. I år kom en tysk minicirkus in under radarn och spelade hela säsongen utan inbesiktning, utan att söka ett enda tillstånd. Kontrollsystemet har havererat. Kommunerna är i full färd med att skapa de spökcirkusar som tidigare var fantasier.
Jag gör mig inga föreställningar om att Västervik upphäver cirkusförbudet, trots att en sådan åtgärd skulle hjälpa ett svårt ansatt kulturarv, en lokal företagare och stärka dagens system för kontroll av cirkusar med djur. I Västervik är det viktigare att ha rätt och vara utifrån kommande djurrättsaktivister till lags.