I slutet av 1950-talet bröt Östen Undén med Frankrike i Algeriet-konflikten och stödde befrielserörelsen FLN:s kamp. Stödet fortsatte med miljardbistånd till befrielserörelserna i södra Afrika till ANC:s seger över apartheid 1994.
När Sverige blev EU-medlem började en brytning med denna politik. Carl Bildt menade att EU-medlemskapet skulle ge Sverige mer inflytande. Vad gäller utrikespolitiken blev det tvärtom. I fallet Afrika kom vi att underordnas Frankrike, som bestämmer EU:s stöd för Marockos illegala ockupation av Västsahara, Europas sista koloni i Afrika.
Brytningen inom SAP med Undén-Palme-linjen började med att Göran Persson på begäran av CIA utlämnade personer till Egypten, där de torterades. Persson vägrade göra Palme-mannen Pierre Schori till utrikesminister utan satte där mer lättstyrda personer. Marockos övergrepp i Västsahara upphörde att nämnas i utrikesdeklarationerna, vilket fortgår idag. Sverige törs inte protestera trots att Marocko förlorat både i Internationella domstolen och Europadomstolen.
Brotten mot vår alliansfria politik fortsätter med Natoansökan, som genomförts med hysterisk snabbhet. Man skyller på Rysslands krig mot Ukraina, men det var Natos östutvidgning från och med 1997, som var den utlösande faktorn. Det var en förnedring av Ryssland i klass med Versailles-fredens förnedring av Tyskland 1919, som ledde till ett nytt krig. Man utnyttjade inte möjligheten av samtal med de mer resonabla Gorbatjov och Jeltsin. Nu fick Putin vatten på sin kvarn.
Huruvida Turkiets vägran att godkänna Sverige kommer att leda till utlämning av kurdiska självständighetskämpar är osäkert men kan misstänkas.
På 1950-talet förespråkade Herbert Tingsten att Sverige med anledning av Kinas ingrepp i Korea-konflikten skulle gå med i Nato. I en FN-resolution förespråkades sanktioner mot Kina. Sverige lade ned sin röst med Tage Erlanders motivering: ”Hade vi böjt oss här, hade vi icke haft någon rest kvar av självständighet. Den amerikanska kongressen hade övertagit utrikesnämndens roll.”
Sveriges stöd för Ukraina är bra och bör utökas. Men det är inte bara där demokrati, mänskliga rättigheter och självständighet ska försvaras. Även utanför Europa bör detta gälla, till exempel Västsahara. Marocko jagade ut västsaharier med napalm 1975 och ockuperade landet. De kvarvarande har sedan dess terroriserats och FN nekats studera situationen, nu senast dess ombud svensken Stefan de Mistura.
Sverige bör återigen bryta med Frankrike och åtminstone erkänna Västsaharas självständighet i enlighet med riksdagsbeslut 2012 och stöd av alla socialdemokratiska föreningar och Palme-institutet, Liberalerna, folkrättslärde, FN:s generalförsamling och Afrikanska Unionen.
Med Nato-medlemskapet krymper Sveriges möjligheter att föra en egen utrikespolitik. Den bestäms fortsättningsvis i Washington, Paris, Bryssel och Helsingfors. Med det senaste riksdagsvalet lär vår utrikespolitik inte förbättras.