Svar till Inger Wiman i VT 6/3
Det är riktigt, kommunen har ingen skyldighet att riva en byggnad ägd av tredje man. Samtidigt måste man ta hänsyn till verkligheten. I det aktuella fallet är tredje man Föreningen Visan. Genom åren har föreningen stött Visfestivalen, ett av Västerviks starkaste varumärken. Vidare är man ägare till restaurangbyggnaden, med tomträtt, i avvaktan på det Visans Hus, som inte blivit av.
År 2010 hade föreningen fått dålig ekonomi och byggt upp skulder till kommunen. Byggnaden har hunnit förfalla till en missprydnad i ett känsligt läge. Det är olyckligt eftersom många av våra sommarbesökare – och helt säkert alla till Visfestivalen – måste passera huset. De får en inte odelat positiv bild av Västervik. Ägare och kommun kritiseras.
Anta att kommunen nu följer Inger Wimans råd – att göra ingenting. Vad händer då? Med intill visshet gränsande sannolikhet går Föreningen Visan efter något år i konkurs. Den tredje man som därefter äger restaurangen är ett konkursbo. Kommer ett sådant ha pengar till en rivning? Inte. Vid kommunal passivitet, i Inger Wimans anda, lär byggnaden fortsätta att förfalla. Slottsruinen kommer gradvis att kompletteras med en ny ruin, den av restaurangen. Få torde finna detta djärva grepp attraktivt, utom möjligen den renläriga Inger Wiman.
Därför är det mest sannolika att opinionen till slut skulle tvinga kommunen att köpa restaurangen av konkursboet. Och det kan man göra för en spottstyver. Inger Wimans lösning innebär att vi, med ett antal års fördröjning, kommer tillbaka till ruta ett, vad jag kallar gräsplansalternativet. Kommunen river för kostnad av 4 miljoner kronor. Den fördröjning hon skapat har gjort möjligt för ytterligare årskullar besökare att beskåda den allt mer förfallna byggnaden på ett av stadens bästa lägen. Men inte har det gynnat Västervik. Ibland är det bra att försöka tänka längre än näsan räcker.