För min egen del var strandskyddet anledningen till att jag och min familj flyttade från Stockholmsområdet till Västerviks kommun 1976. Vi bodde på den gamla fraktseglaren Linnéa sedan 1970. På somrarna seglade vi runt i skärgården. 1971 upplevde vi Tjust skärgård, som inte alls var så tätt exploaterad med fritidshus, avspärrningar och bryggor. Här fanns en genuin miljö, med klassisk skärgårdsbebyggelse och öppen natur. Det berodde säkert på att när strandskyddet infördes 1950, var Stockholms skärgård redan exploaterad, men inte Tjust skärgård.
De olika strandintressena, både de som vill ha sin privata strand för sig själva och de som vill röra sig i och uppleva en strandmiljö som de inte äger, har ett gemensamt intresse – att stranden ska finnas kvar.
Vi lever i en tid där klimatet snabbt förändras. Det blir varmare, nederbörd och vindar ändras. En sak vi inte får glömma är att större delen av Antarktis och Grönland är täckta av ett flera kilometer tjockt istäcke. När nu temperaturen stiger på jorden är den inte jämnt fördelad, ökningen är störst vid polerna. Den skärgård som vi har i dag skulle inte finnas kvar om vattnet steg några tiotal meter, vilket skulle ske om en mindre del av polarisarna smälte. De flesta större städer skulle också dränkas.
Att skydda stränder som hotar att försvinna, är också en form av strandskydd. Här räcker det inte med enkel lagstiftning. Vi måste ta utmaningen att rädda klimatet på allvar. Det krävs snabbt stora insatser. Kostnaden för dem är emellertid betydligt mindre än kostnaden för de skador som inträffar i en snar framtid om vi inte tar utmaningen på allvar. Även om klimatfrågan inte verkar tas upp av andra partier i valrörelsen, vill vi i Miljöpartiet driva klimatpolitik för att även kommande generationer ska ha en framtid.
Det är helt enkelt vårt ansvar att se till att våra barn och barnbarn och deras efterkommande ska ha stränder kvar, antingen de vill bebygga dem eller uppleva naturen.