I tidningar och i sociala medier sprids just nu bilden på en liten pojke som spolats upp på en strand i Turkiet. Han blev bara tre år. Hans bror och hans mamma omkom också efter att båten de köpt sig en plats i kapsejsade. Familjen hade troligen satsat allt de ägde för att söka sig en trygg framtid för sig och sina barn i något land i Europa.
Vi är nog många som berörs av bilden och som känner skam och sorg över att den här lille pojken aldrig fick ett liv. Skam över att bo i ett Europa som inte klarar att gemensamt ta ansvar för att ge människor på flykt en fristad. Stolthet kan jag däremot känna som svensk att vi, tillsammans med Tyskland, länge tagit vår del av ansvaret.
Människors rätt att fly från krig och förtryck, och rätten att söka skydd i ett annat land, tillhör en av FN:s mänskliga rättigheter. Drivkraften att överleva och att kunna erbjuda sina barn ett värdigt liv sitter djupt i varje människa, hur skulle släktet annars ha överlevt ?
För många, och tydligen för fler och fler, så framstår människor på flykt bara som lycksökare som hotar vår välfärd. Deras främste talesman heter Jimmy Åkesson, en man som med en papegojas envishet upprepar orden:”Vi ska hjälpa i närområdet, för där får vi mer för pengarna.”
Säkert har många av de som flyr från kriget i Syrien redan provat på livet i överfulla flyktingläger i närområdet innan de gav upp hoppet om att kunna återvända till sitt land.
Själv har jag under många år umgåtts nära med flyktingar och hört deras berättelser. Ingen hade någonsin tänkt sig att de skulle tvingas på flykt från sitt hemland.
Vid ett samtal med ”min” afghanske pojke Ali fick jag nyss hans syn på dagens flyktingkatastrof.
” Lena,” sa han, ” jag lovar att ingen människa skulle ge sig iväg på flykt och riskera sitt och sina barns liv om de inte vore tvungna.”
Att fler och fler människor i Sverige, och i många andra av Europas länder, nu börjat protestera mot behandlingen av flyktingar, och att summorna som hjälporganisationer får in ökar för varje dag och att det startas spontana insamlingar för att hjälpa dem som kommer utan mer än kläderna på kroppen, känns ändå som en seger för humanism och generositet över egoism och trångsynthet.