Bussar och tåg har under coronapandemin förknippats med smittspridning. Hur återvinner vi förtroendet för kollektivtrafiken och gör det möjligt att resa tryggt? 

Detta är stora och viktiga frågor, som vi kristdemokrater anser har fått alltför lite uppmärksamhet. Vi har kommit fram till följande:

På kort sikt är rekommendationen att munskydd alltid ska användas utmärkt. Den är tydlig och enkel att följa. Från Kristdemokraternas sida var vi först med att efterlysa denna rekommendation och hade gärna sett den på plats tidigare. När den nu finns är det viktigt att också se till att den efterföljs.

På längre sikt måste politiker som ansvarar för kollektivtrafik förhålla sig till att coronapandemin förändrar förutsättningarna för verksamheterna. Det skapar både risker och möjligheter. En risk att obehaget vid trängsel blir kvar, och att till exempel arbetspendlare som har lämnat kollektivtrafiken under krisen inte kommer tillbaka. Men här finns också en stor möjlighet. Under coronapandemin har vi sett att både arbete och utbildning kan bedrivas mer flexibelt än vi trodde var möjligt. Människor kan pussla ihop vardagen på helt nya sätt och fler än vi kanske tror behöver inte styras av traditionella scheman.

Från Kristdemokraternas sida har vi föreslagit ett biljettsystem som skulle underlätta en sådan omställning, genom att sänka priserna i lågtrafik och höja dem något vid de tidpunkter där det hittills har varit trängsel. På så vis kan användandet jämnas ut. Det blir både tryggare för individen och mer ekonomiskt rimligt för skattebetalarna, som annars får betala för att många bussar går i stort sett tomma.

Vi är medvetna om att förändring alltid väcker motstånd och ibland rädsla. Det är obekvämt att tänka i nya banor. Men vi är övertygade om att det krävs när det gäller kollektivtrafiken. Det går inte att låtsas som att coronapandemin inte ställer nya frågor om verksamheten. Det går inte att hoppas på att allt blåser över och återgår till det vanliga. Hopp är ingen strategi. Mycket talar för att coronaviruset kommer att bli kvar under lång tid, och dessutom varnar experterna för att nya kan komma.

Om kollektivtrafiken inte anpassas till de nya förutsättningarna, drabbas både familjers och regionens ekonomi. Människor kan känna sig tvungna att skaffa bil för att det inte upplevs som tryggt att ta buss eller tåg. Och regionen förlorar intäkter när biljettförsäljningen minskar. Då måste alltmer skattepengar, som egentligen kunde ha gått till sjukvård, istället gå till att hålla kollektivtrafiken under armarna. Från Kristdemokraternas sida är vi starkt oroade över en sådan utveckling.

Andra delar av kommunernas och regionernas verksamhet har kompenserats kraftigt av staten under pandemin. Men detta gäller inte kollektivtrafiken, som tvärtom har fått alldeles för lite. Det gör ansvaret för oss politiker som ansvarar för kollektivtrafiken ännu större. Vi kan inte lita på att staten löser problemen åt oss, utan måste själva utveckla de lösningar som gör att människor återfår förtroendet och kan resa tryggt.