Efter årets sista barn- och utbildningsnämnd och ärendet angående ändrat upptagningsområde för Ellen Keyskolan blev jag och Moderaterna anklagade för att lägga ut dimridåer. Om en dimridå består av kravet att utföra fördjupad utredning då den behövdes så är ordvalet mycket märkligt. Men att ha avvikande åsikt kan lätt orsaka bannor och det är alltid lättare att anklaga än att ha underbyggda argument.
Vad som däremot verkar vara en professionellt ihopsnickrad dimridå från Stockholm och Sveavägen 68 är (S) lösning på skolans alla utmaningar – verktygslådan som verkar kallas "Bort med friskolan!". Lätt argument om fakta saknas, kostar inte mycket i ansträngning och gör att vi alla tittar åt det hållet istället för på var de riktiga utmaningarna finns.
Man skulle i detta fall tro att vi sjunger friskolornas lov, men det gör vi inte. Man skulle kunna sjunga den kommunala skolans lov, men det gör vi inte heller. Elevens lov, det är den vi ska sjunga och i den världen behöver vi ha både den kommunala skolan och friskolan.
Ser man över de rapporter som finns från Skolverket så ser de ingen skillnad mellan formen friskola eller kommunal skola i exempelvis elevernas betyg. Skillnad som skulle förklaras med koppling till vilken form av skola man är inskriven på är 1,5 procent och enligt Skolverket försumbar.
Det finns andra verkliga utmaningar som ligger närmare till hands och som på riktigt gör skillnad här och nu för våra elever än huvudmannaskapet. Problemet är bara att dessa verkliga problem är lite jobbiga att prata om och att göra något åt. Pratar vi elever handlar det om måluppfyllelsen, skolnärvaro och trygghet – detta handlar om kvaliteten vi vill ge våra elever.
Tidiga insatser när vi märker att en elev behöver det, att snabbt ta itu med skolfrånvaron så den slipper bli problematisk och slutar i utanförskap. Trygghet så vi kan undvika mobbing och mildra psykisk ohälsa.
Det finns idag arbeten som pågår på dessa områden men ett gott arbete kan alltid bli ännu bättre utan att man för den delen förminskar det som görs idag av personalen på våra skolor. Vi kan bli bättre på samverkan, vi kan nyttja våra resurser bättre utan att det för den delen innebär att man ska öka en arbetsbörda.
Vi har också en skolstruktur som inte är gynnsam. Alla vet att vi måste se över den men tyvärr har det politiska styret i vår kommun försökt skenbegrava denna fråga varje gång vi har tagit upp den. En ljusglimt är att man nu – mycket sent – gett ett uppdrag för att börja se över strukturen. Man har ofta valt att plåstra med skattemedel men nu verkar plåstren vara slut – alltid något!
En annan fråga som bör bli stor och förtjänar större plats under 2022 är frågan om skolfrånvaron. Politiken måste ha förmågan att se alla elever, särskilt de som står helt eller delvis utanför skolan – oavsett om man är 100 procent hemmasittare eller "endast" har hög frånvaro, giltig som ogiltig. Det är i klassrummet det händer, det är i klassrummet som kunskapen och samhällets trygghet skapas.
Detta är vad vi ska lägga ansträngning på och inte tjafs om huvudmannaskap där värderingar lyfts fram som fakta och där fakta kommer från källor med egenintresse.