En åklagare är en jurist som för det allmännas talan i brottmål.
En diskussion om etik i åklagarverksamhet måste framförallt ta sin utgångspunkt i åklagarrollen. Åklagaren har en mångfasetterad yrkesroll med vissa inbyggda intressekonflikter.
Åklagarväsendet har inga skrivna etiska normer, som exempelvis domarreglerna eller advokatsamfundets stadgar.
I inkvisatoriska rättsordningar ingår åklagaren som ledamot i domstolen och deltar alltså i prövningen av sin egen utredning. Det vill vi inte uppleva i Sverige.
Det är en vanlig missuppfattning att åklagaren är i motsatsställning till den tilltalade, vilket inte är fallet. Det framgår klart och tydligt av rättegångsbalken att åklagaren har en skyldighet att presentera och söka uppgifter som talar för den tilltalade, den så kallade objektivitetsprincipen. Åklagaren ska tillvarata och framföra även bevisning som talar för att den misstänkte är oskyldig, och överhuvudtaget ingripa till dennes förmån då så erfordras.
Frågan om det etiskt lämpliga att åklagaren överklagar anslutningsvis har diskuterats genom åren. Metoden anses nu allmänt accepterad.