Vi har sett det här dramat tidigare och det följer hela tiden samma smärtsamma logik: alla, såväl politiker som näringsidkare över huvud taget, vet att frihandel på sikt är bäst för alla parter. Det är det säkraste sättet till stegrat välstånd för alla inblandade. Problemet är att det kräver omställningar för vissa. Att ett land öppnar sig för konkurrens innebär ett inflöde av billigare varor för konsumenterna som då får mer kvar i plånboken och förbättrar landets ekonomi genom stärkt köpkraft och sparande. Men för de inom den bransch som "drabbas" blir tiderna förstås bistrare, och där vet förstås fack och arbetsgivare att gå samman för att förhindra sådana reformer inom just deras gebit. Det måste alltid vara någon annanstans.
De politiker som spelar spelet i Doha-rundor och i liknande sammanhang har allt för sällan råd att se till de perspektiv som frihandelns positiva effekter kräver. De kan bara se till nästa val då väljarna ställer dem till svars för den ökande konkurrenspress inom nationell industri och jordbruk de har åstadkommit genom sina uppgörelser.
För att stå emot denna sorts politiska logik krävs en självövervinnelse få politiker är vuxna. För den goda sakens skull måste de riskera sig själva, det vill säga en valförlust. Eller acceptera att deras land låses fast i en destruktiv global ordning präglad av tullmurar och protektionism som lägger en hämsko på hela världens välstånd och utveckling.
Alla vet om detta när ridån går upp. Och i sista akten har så gott som alltid nationella särintressen någonstans ändå fällt avgörandet och bringat alla förhoppningar på fall.
I den grekiska tragedin återupprepas människans oförmåga att förändra sitt öde; hennes mänskliga brister fjättrar henne. De gamla grekernas djupsinne synes tyvärr lika aktuellt för nutidsmänniskan som alltid.
Så jobbar vi med nyheter
Läs mer här!