Ledare Liberalerna har börjat agera som om partiet ingick i regeringen. Ett tydligt exempel var när det nyligen var dags att avisera en behövlig satsning på Kriminalvården i den kommande vårändringsbudgeten.

När nyheten gick ut på söndagskvällen (SVT 31/3) var det Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Johan Pehrson som fick meddela att anslagen till Kriminalvården ska öka med 335 miljoner kronor i år. Först dagen därpå (1/4) gick informationen att läsa på regeringens hemsida, och då höll sig fortsatt regeringen i bakgrunden. Uppenbarligen har Liberalerna givits lite tid i strålkastarljuset.

Det speciella med förfarandet är att Liberalerna säger sig att vara ett oppositionsparti – samtidigt som det agerar som ett regeringsparti. Och än mer förvirrande blir det.

Partiledaren Jan Björklund (L) slog nyligen på den stora trumman när han krävde att regeringen agerar för ordningsomdömen i skolan. I Sveriges Radio (2/4) gjorde sig Björklund till språkrör för den majoritet i riksdagens utbildningsutskott som står bakom en lagändring. Men den majoritet som Jan Björklund förlitar sig på i utbildningsutskottet är den som han avfärdat med alla tänkbara ord under regeringsbildningen – det vill säga Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna med stöd av Sverigedemokraterna.

Det här gör att Liberalerna på söndagskvällen svänger sig som om partiet satt i regering och hade ansvaret för kriminalpolitiken. För att på tisdagsmorgonen, två dagar senare, agera som oppositionens främsta ansikte i skolfrågorna. Dessutom företrädandes en grupp vars sammansättning skulle bereda väg för världens alla hemskheter, enligt L.

Liberalernas strategi verkar vara att vilja ha kakan och att äta den. Förebilden lär vara Vänsterpartiet och dess ledare Jonas Sjöstedt, som under den förra mandatperioden lyckades med konststycket att både vara stödhjul till regeringen och oppositionsparti. Liberalerna lyckas dock inte lika väl med balansakten.

Att knäcka Alliansen för att Sverigedemokraterna inte ska få inflytande och sedan förlita sig på samma partis stöd i andra frågor är inte direkt lättbegripligt. Snarare framstår det som ett intellektuellt haveri.

Det är också svårt för Liberalerna att med bibehållen trovärdighet hårt kritisera den regering som partiet har valt och vars politiska satsningar Liberalerna i en del fall får meddela världen. Samtidigt verkar det inte hindra L-ledningen från att låtsas som om det fanns en linje i hur partiet agerar.

Egentligen har Liberalerna två val. Antingen slutar L spela oppositionsparti eller så blir det ett oppositionsparti på riktigt. Och det sistnämnda vore såklart det mest önskvärda. Oavsett utfall vore det mest raka mot väljarna att Liberalerna bekänner färg och slutar med charaderna.