Den alltför långsamma integrationen

Det har blivit en känd sanning att det ofta tar flera år för en person som har invandrat till Sverige att försörja sig själv genom att arbeta.

"Vår illa fungerande integration visar tydligt varför vi med nuvarande välfärd och bidragssystem behöver vara noggranna med hur många människor som kan komma hit samtidigt", skriver ledarskribenten.

"Vår illa fungerande integration visar tydligt varför vi med nuvarande välfärd och bidragssystem behöver vara noggranna med hur många människor som kan komma hit samtidigt", skriver ledarskribenten.

Foto: Johan Nilsson / TT

Ledare2020-04-17 04:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

En ny rapport (16/4) från Entreprenörskapsforum ger en mer exakt och oroande siffra. Efter 13-14 år i Sverige kan bara varannan person som har kommit hit i vuxen ålder försörja sig själv. Det kan jämföras med en självförsörjningsgrad bland födda inom Sverige och Norden på 73 procent.

Rapporten inkluderar alla utrikes födda mellan 1990 och 2016, utan hänsyn till varför de har fått uppehållstillstånd. I stället för att titta på sysselsättningsgraden görs beräkningar utifrån självförsörjningsgraden, som tydligare visar när en person har en tillräckligt hög inkomst för att klara sig utan stöd från bidragssystemen. Och då handlar det inte om några fackligt förhandlade minimilöner, utan om minst 12 600 kronor i månaden, vilket motsvarar fyra prisbasbelopp. Ändå är det alltså så pass många som inte når upp till den nivån.

I dessa både sorgliga och oroväckande siffror finns själva kärnan till varför vi måste ha en noggrant reglerad invandring. Det gäller i synnerhet asylinvandring, men också arbetskraftsinvandrare som än så länge kan ta med sig anhöriga utan att behöva försörja dem. För varje år som en person inte tjänar tillräckligt mycket egna pengar läggs kostnaden i stället på våra gemensamma resurser. Hur mycket vi än skulle vilja försörja alla människor som vill komma hit kan vi inte bortse från att våra resurser är begränsade, och ska räcka till mycket annat.

Eftersom vi har ett välfärdssamhälle och ett omfattande bidragssystem måste vi på något sätt kunna motivera att vissa ändå ska få uppehållstillstånd i Sverige. Skyddsskäl är därför ett viktigt krav, som enligt bestämda ramar visar vilka människor som behöver en fristad från fara i hemlandet. På så vis kan vi se till att våra begränsade resurser för försörjning går till de som är i störst behov av hjälp.

Även för den som enligt alla regler har rätt att få uppehållstillstånd är det dock viktigt att tiden till egen försörjning är så kort som möjligt. Redan nu är det vissa som kan tjäna egna pengar efter bara några år, men de behöver bli betydligt fler. Det största problemet tycks inte helt överraskande vara brist på utbildning. Att många av de som kommer hit inte har fått lära sig grunderna i att läsa och räkna är knappast deras eget fel. Men de förlåtande omständigheterna ger inte mindre utslag i välfärdskalkylen för det.

Vår illa fungerande integration visar tydligt varför vi med nuvarande välfärd och bidragssystem behöver vara noggranna med hur många människor som kan komma hit samtidigt. Alternativet är att helt skrota välfärdssamhället i sin nuvarande form. Det handlar inte om en bristande vilja att ta emot människor, utan om begränsade resurser.