Ledare Margot Wallström (S) avgår som utrikesminister. Nu återstår ett mödosamt arbete med att återupprätta förtroendet för utrikesförvaltningen och Sverige i världen.

Sin vana trogen kommunicerade Socialdemokraterna avhoppet på fredagseftermiddagen – en strategisk tid då många av landets nyhetsredaktioner och kommentatorer redan har tankarna på att ta helg. Uppgifterna om vad som låg bakom avgången var också knapphändiga. I ett pressmeddelande från utrikesdepartementet förklarade Margot Wallström avhoppet med orden: ”Det är tid för mig att tillbringa mer tid med min man, mina barn och mina barnbarn.”

För statsminister Stefan Löfven (S) är dock Wallströms avhopp en möjlighet. Nu kan regeringen börja föra en utrikespolitik som den faktiskt står för som helhet.

Under Wallströms tid som utrikesminister har det varit tvära, och inte alltid förankrade, kast. Hon drev på för en FN–konvention om förbud mot kärnvapen, som det hade varit ödesdigert om Sverige skrivit under. Under en utdragen och smärtsam process tvingades regeringen tidigare i somras backa ur den situation som Wallström skapat.

Likaså har parollen om en feministisk utrikespolitik många gånger klingat falskt. Under ett statsbesök i Iran 2017 bar svenska kvinnliga regeringsrepresentanter slöja. Den feministiska regeringen böjde sig för en sedvänja som av många anses vara ett uttryck för kvinnoförtryck.

Att ta seden dit man kommer gällde dock inte när situationen var den motsatta. När den iranske utrikesministern nyligen var på besök i Stockholm vägrade han att skaka hand med utrikesminister Wallström. ”Iranier hälsar tyvärr inte på kvinnor i hand”, konstaterade hon efteråt. Där böjde sig återigen den feministiska utrikespolitiken.

Att Wallströms tid som utrikesminister kan beskrivs utifrån den här typen av rent symbolpolitiska händelser är dock ganska talande. Hon har inte åstadkommit särskilt mycket nämnvärt, även om tonläget varit högt.

Det som sticker ut under de fem åren är Sveriges tid i FN:s säkerhetsråd under 2017 och 2018. En prestigefull post att få inneha, visserligen. Men om det var värt alla uppoffringar, både ekonomiska och moraliska, som krävdes kan ifrågasättas.

Direkta skandaler har också inträffat. Wallström har lyckats med konststycket att bli osams med nog alla länder i Mellanöstern – samtidigt. Hon har portats från såväl Israel som från att hålla tal för Arabförbundet.

Ett annat besvärande arv efter Wallström är situationen på utrikesdepartementet. Det verkar som att det under hennes tid har skett oroväckande politisering av förvaltningen. Dagen innan Stefan Löfven röstades bort som statsminister, efter valet förra året, skrev hundratals opolitiska tjänstemän under en skrivelse där de till synes tog avstånd från en eventuell moderatledd regering (SvD, 26/9 2018). Initiativ kom ifrån anställda i utrikesdepartementet.

Den som tar över efter Margot Wallström har ett ordentligt städuppdrag att göra – både i och utanför Sverige.