Ledare Orosmoln hänger över Sveriges regioner och kommuner. I flera år har utgifterna och belåningen ökat på många håll och prognosen framöver ser mörk ut.

Var tredje region och nästan var fjärde kommun gick med underskott i budgeten under 2018, enligt Ekonomirapporten från Sveriges kommuner och landsting (SKL) som presenterades den 13 maj. Kommunernas ekonomiska underskott har inte varit så stora sedan finanskrisen 2008.

En stor källa till de ekonomiska problemen är ökningen av antalet barn och pensionärer. En åldrande befolkning och fler unga som tar lång tid på sig att komma in på arbetsmarknaden har lett till ett sviktande skatteunderlag och svårigheter att rekrytera till många samhällsnödvändiga tjänster.

Riksdag och regering har dessutom lämpat över fler och fler ansvarsområden till kommunerna för var år som går. Att politiska insatser kommer närmare medborgarna är i många fall lämpligt. Men tyvärr har utvecklingen till synes fört över mycket av den ekonomiska risken från staten till de lägre instanserna.

Tillfälliga och riskabla projekt har getts till kommuner och regioner med riktade bidrag. När kostnaden blivit större än beräknat eller när projekten fortsätter kosta pengar efter att tidsplanen passerat står kommuner och regioner med byxorna nere och en nota i handen.

Kommunernas ekonomiska kris blir allt djupare samtidigt som statens finanser är goda. Kommunernas andel av den offentliga sektorn ökar med nuvarande utveckling, och den ropar efter budgettillskott. SKL begär mer allmänna bidrag för att täcka de ökande utgifterna. Allmänna snarare än riktade bidrag ger bättre förutsättningar för kommunerna att prioritera i sin verksamhet. Men att öka bidragen är inte nödvändigtvis rätt väg att gå.

Kommunerna har ett ansvar att inte övervärdera sina egna ekonomiska muskler. Om projekt är budgeterade som tillfälliga behöver de slopas när väl tiden gått ut. Men det är sällan populärt och ofta källan till lokala protester. En betydande del av krisen grundar sig i just oviljan att fatta impopulära beslut.

Det är en förvarning, kanske ett hot, från SKL om att den kommunala skatten på många håll kommer att höjas de kommande åren för att täcka de stigande kostnaderna. Men deras sviktande ekonomi är inte naturens krafter utan ofta en direkt följd av politiska beslut.

I stor utsträckning behöver kommunerna se mer restriktivt på sina politiska uppdrag. Ett badhus eller onödigt många subventionerade aktiviteter ska aldrig gå före skola och omsorg. Samtidigt behöver staten sluta utnyttja kommuner och regioner som exekutiva organ. Alla politiska satsningar medför ekonomiska risker. När satsningar görs behöver de vara prioriterade till kommuners och regioners kärnuppgifter.