Ledare På fredagen bekräftades det med stolthet att partierna bakom januariöverenskommelsen återigen kommit överens. Denna gång hade de till slut enats om försvaret. 20 miljarder kronor mer ska skjutas till fram till 2022, och på lördagen kom beskedet att delar av fakturan ska betalas med en ännu ospecificerad typ av bankskatt.

Det är inte för inte som C, L, MP och S ofta framhäver sig själva som de främsta pragmatikerna. I ett läge där reformutrymmet äts upp av kompromisser får man hitta annat att skryta om än att man håller i slantarna.

Politiska koalitioner är i regel kostnadsdrivande, just för att det man enklast kan enas om är olika utgiftsökningar. Alla parter vill slå vakt om sina egna heliga kor, och därför har satsningarna en tendens att bli många och dyra. Det är antagligen på grund av det som de 73 punkterna i januariöverenskommelsen knappt innehåller några besparingar.

Att försvaret får behövliga medel är välkommet. Men finansieringen i form av en bankskatt är riskabel. De pengar staten ska dra in genom att beskatta bankerna kan lätt glida mellan finansministerns fingrar om bankerna på grund av skatten bestämmer sig för att flytta verksamhet och kapital utomlands. Eftersom svenska banker har mycket verksamhet utomlands, inte minst på andra sidan Östersjön, är en flytt av verksamheter lätt att genomföra. Med ytterligare skatter på finanssektorn riskerar bankernas kunder och de små sparbankerna med hög personaltäthet att hamna i skottgluggen.

Men framför allt är oviljan att specificera hur denna bankskatt ska utformas problematisk. Antingen rör det sig om en ren höftning från regeringen. Eller så vill man helt enkelt undvika analyser om vad bankskatten faktiskt kan innebära.

Detta är dessutom tredje gången gillt som regeringen försöker driva genom en typ av bankskatt. Två gånger innan har utformningens potentiella konsekvenser fällt förslaget. Den första gången föll förslaget när man insåg att det skulle slå mot sparbankerna på landsbygden. Därefter försökte regeringen i stället höja bankernas avgift till den statliga resolutionsreserven. Denna gång slutade det med att Nordea flyttade sitt huvudkontor utomlands. Återigen fick regeringen backa.

När regeringen nu försöker sjösätta förslaget igen är tidpunkten ännu sämre, då ekonomin går mot en avmattning. Men regeringen envisas ändå med att försöka få till bankskatten, eftersom ett gammalt klasskampsparti gärna vill använda retoriken om att mjölka de stora stygga bankerna. I praktiken blir det snarare ett kvitto på att regeringen prioriterar fel.

Att det görs upp om att försvaret ska få mer pengar är bra. Men att en av statens mest grundläggande uppdrag ska finansieras med en riskabel bankskatt är svårt att försvara, även för en regering som är van vid att behöva förklara sig.