Felaktiga enheter gör att de jämförelser mellan kärnkraft, solel och olja som Miljöpartiet presenterade vid senaste kommunfullmäktigemötet ser rimliga ut. Men så enkelt är det inte, menar ledarskribenten. Bilden är från ett tidigare fullmäktigemöte.
Det är inget nytt att det går en skiljelinje mellan partierna som förespråkar kärnkraft som en del av lösningen på klimatfrågan och de partier, med Miljöpartiet i spetsen, som inte vill veta av kärnkraften trots dess potential att producera stabil och fossilfri el.
Just Miljöpartiets Akko Karlsson stod för den överlägset mest förvirrade presentationen under debatten. I hennes jämförelse mellan olika energislag anges fel fysiska enheter i såväl skrift som i tal. Energimängden megawattimmar skrivs ut som effekten megawatt. Med de felaktiga enheterna ser hennes jämförelse mellan kärnkraft, solel och olja rimliga ut. Men siffrorna är i själva verket en jämförelse mellan investeringskostnaden för en viss effektnivå från kärnkraft och produktionskostnaden för en viss mängd el från olja och sol. Det är givetvis en befängd jämförelse.
Förvirring är den generösa tolkningen. Det kan ju också vara en högst medveten strategi för att få det att se ut som att kärnkraften är för dyr. Det är nämligen ett av huvudbudskapen från MP nuförtiden. Och de framför den i högsta möjliga tonläge. Akko Karlsson upprepar gång på gång att ”om man inte förstår att reaktorerna åldrats och avvecklats på kommersiell grund, då har man problem”. Och ”om man inte förstår att kärnkraft är det absolut dyraste energislag man kan uppföra, då har man problem”. Och om man inte förstår att fjärde generationens kärnkraft inte kommer igång innan strategins slutdatum, då har man visst också problem.
En seriös jämförelse av investeringskostnaden kan konstatera att kärnkraften i vissa fall haft så höga kostnader som Akko Karlsson påstår, men också att det finns beräkningar som visar att man kan komma undan med en fjärdedel, väl jämförbart med investeringskostnaden för solel.
Kärnkraft kräver mycket riktigt stora investeringsbelopp och tar tid att bygga. Men att påstå att reaktorerna åldrats och avvecklats av kommersiella skäl är så nära en lögn man kan komma. Särskilt från det parti som varit drivande för att under lång tid snedvrida energimarknaden i både produktionsledet och konsumentledet. Hade inte Miljöpartiet i regeringsställning aktivt fört en avvecklingspolitik mot kärnkraften de senaste sju åren så hade vi kunnat få ny kärnkraft i drift de kommande sju åren.
Kärnkraften kan tyckas vara en sidodiskussion när man debatterar kommunens klimatstrategi. Men det är en central fråga eftersom dokumentet till stor del bygger på en framtid utan kärnkraft. Utan den kärnkraft vi faktiskt har kvar kommer Sveriges elproduktion bli mer ansträngd och mindre förutsägbar. Med kärnkraften i behåll är behoven av klimatstrategins alternativa satsningar mindre relevanta.
Felaktiga enheter gör att de jämförelser mellan kärnkraft, solel och olja som Miljöpartiet presenterade vid senaste kommunfullmäktigemötet ser rimliga ut. Men så enkelt är det inte, menar ledarskribenten.
Det finns mycket gott i klimatstrategin. Det är givet att kommunorganisationen bör försöka förbereda anpassningar till klimatförändringar och minska sitt klimatavtryck. En del av detta kan även vara att minska sina elinköp genom egenproducerad el. Men det betyder inte att kommunen ska producera ”minst lika mycket” som man förbrukar och ge sig in på ytterligare privata energimarknader. Det betyder inte heller att kommunen ska ”visa gott föredöme”, eftersom det inte är en kommunal uppgift. Lika lite bör kommunen ”stimulera utveckling och produktion av grön energi” eller ”initiera innovationer” på området, eftersom kommuner är omvittnat usla på det.
Kommunalrådet yrkade själv på en förändring avseende en formulering så att den blev teknikneutral. Förvisso bara teknikneutral till en viss del, då han vill undvika vindkraftskonflikten, medan han fortfarande exkluderar kärnkraften. Men frågan är hur detta yrkande rimmar med strategins handlingsplan som innehåller riktade satsningar på biogas, biokol och vätgas. I enlighet med kommunalrådets yrkande om förnyelsebar teknikneutralitet bör ju alla dessa teknikriktade satsningar strykas helt.
Miljöpartiet kallar hela debatten för ordvrängeri. Om Miljöpartiet vill ha en seriös och faktabaserad diskussion om energi och klimat, vilket Akko Karlsson själv brukar förespråka, så vore det välkommet om de själva kommer in i matchen. En klimatstrategi är alldeles för viktig för att inte nagelfaras ordentligt. Och kommunfullmäktige – vår främsta lokaldemokratiska arena – är inte ett forum där Miljöpartiet kan slänga fram vilka påståenden som helst och tro att de kommer undan med det. Om inte Miljöpartiet förstår det så har de problem. Allvarliga sådana.