Miljöpartiets beredskapsvurm är sent påtänkt efter att ha drivit en politik som tvärtom har gjort Sverige mer beroende av främmande makt.
Det ligger något desperat över de senaste utspelen från miljöpartistiska företrädare. Energipriserna under hösten och vintern har uppenbarat kostnaden av att sakna stabil baskraft för familjer i hela landet. En studie från Energiforsk visade nyligen (3/2) att elpriserna skulle ha kunnat vara 30–45 procent lägre i elprisområde 3 och 4 om reaktorerna Ringhals 1 och 2 fortfarande hade varit i drift.
Kort därefter lade de fyra oppositionspartierna fram ett gemensamt program (SvD Debatt 6/2) för en utbyggnad av ny kärnkraft. Mitt under ökande spänningar på grund av rysk upprustning mot Ukraina börjar då miljöpartister plötsligt varna om kärnkraftens säkerhetsrisker.
Först ut var den energi- och klimatpolitiske talespersonen Lorentz Tovatt i en debattartikel i SvD (11/2). Följt dagen efter av språkröret Per Bolund, tillsammans med europaparlamentarikern Jakop Dalunde och den utrikespolitiska talespersonen Maria Färm, i Aftonbladet (12/2). De hävdar att Sverige är beroende av dels importerat uran från Ryssland, dels rysk kärnkraftsteknik.
Att svensk kärnkraft skulle vara beroende av just ryskt uran är i sak felaktigt. Visserligen har Vattenfalls import från Ryssland ökat under de senaste åren (DN 25/1), men det är ett aktivt val att sprida ut importen på flera länder i syfte att minska beroendet från någon enskild producent. Det är fortfarande fullt möjligt att åter prioritera de tidigare franska och amerikanska huvudleverantörerna.
Importen av ryskt uran är långt ifrån oproblematisk. Vilket återkommande har lyfts av Moderaterna, senast i januari av riksdagsledamoten Helena Storckenfeldt (21/1). Även den socialdemokratiska riksdagsledamoten Laila Naraghi från Oskarshamn har lyft frågan (23/9-21). Ett parti som dock inte gjort det är Miljöpartiet, inte ens när det satt i regeringsställning med ansvar för miljöfrågor där bland annat kärnsäkerhet ingår.
Däremot lyckades Miljöpartiet 2018 driva igenom ett totalförbud mot utvinning av uran i Sverige. Det gäller inte ens bara urangruvor utan även utvinning av uran som biprodukt och återvinning av utvinningsavfall. Svenskt uran vore annars det bästa sättet att göra oss oberoende av utlandet.
På samma sätt är det olyckligt att behöva nyttja rysk kärnteknik. Men återigen har Miljöpartiet motsatt sig exempelvis statliga forskningsanslag för att utveckla egen svensk spetskompetens. Vid byggande av nya reaktorer måste självklart säkerhetsaspekten beaktas. Det finns också andra utländska leverantörer än bara ryska.
Det är uppenbart att kärnkraftsmotståndet står på en allt svagare grund. Tvärtemot vad Miljöpartiet påstår skulle utbyggd kärnkraft inte bara ge stabilare, lägre priser, utan också värna svenskt energioberoende och svensk beredskap.