Men sedan kom nya krav.
Först och främst vill Centerpartiet kompenseras för att ha gått Vänstern till mötes med andra liberala ekonomiska reformer. Inte minst en stor sänkning av skatten på inkomster och ISK-sparande. Om dessa krav kommer accepteras av Vänsterpartiet är i skrivande stund oklart.
Å ena sidan har Vänstern gått med på liknande förslag inom januariavtalet tidigare, exempelvis avskaffandet av värnskatten. Just frågan om hyressättning är särskilt viktig för partiledaren Mehrnoosh "Nooshi" Dadgostar, vilket är ett av skälen till att det blev en så kallad ”röd linje” för partiet. Dadgostar var också snabb med att välkomna Annie Lööfs besked.
Å andra sidan är det inte otänkbart att måndagens seger i misstroendeomröstningen ger Dadgostar mersmak. Hennes stöd i opinionen har ökat kraftigt efter misstroendeförklaringen (SVT 13/6). Det kan göra henne mindre villig att tillåta ytterligare ”nyliberal” politik i ett nytt januariavtal.
Den riktiga stötestenen är dock att en av Lööfs förutsättningar för ett nytt avtal är att samma partier ska vara med även denna gång. Alltså att också Liberalerna måste ansluta. Det är milt uttryckt en from förhoppning.
Misstroendeförklaringen gav Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni, liksom partiledningen i stort, precis den ursäkt att lämna januarisamarbetet som de länge önskat. Mycket riktigt kom snabbt beskedet från partiet att det inte är aktuellt att förhandla ett nytt januariavtal. Liberalerna vill i stället se en borgerlig regering.
Trots att Lööf försöker lägga över ansvar och fokus på Sabuni säger detta krav mer om Centerpartiet. Det tycks helt enkelt inte veta vad det vill. Kravet att även Liberalerna ska vara med om Stefan Löfven åter blir statsminister, tyder på en genuin motvilja mot att ingå i ett vänsterblock. Trots att det är vad verkligheten är på väg mot.
Men om Annie Lööf nu är villig att slopa fri hyressättning, och hon därtill inte vill vara ensam med vänsterblocket, varför gjorde hon inte det innan misstroendeomröstningen? Nyamko Sabuni var tydlig innan voteringen med att, för Liberalernas del, innebar ett misstroende att januarisamarbetet var över. Varför riskerade Lööf detta? Kanske ville hon syna Dadgostars bluff, eller så är det ett djupare problem inom Centern.
De senaste månaderna har, för i princip första gången, det interna missnöjet med samarbetet luftats i offentligheten (SvD 2/4). Och övergivandet av fri hyressättning möttes av öppen kritik från bland andra ungdomsförbundets ordförande Réka Tolnai (SVT 24/6).
Trots försöken att bilda en bred mitt står Centerpartiet och väger mellan vänster och höger. Foten måste sättas ned, men inte ens Annie Lööf verkar helhjärtat kunna bestämma sig. Till det sker lär regeringskrisen fortsätta.