Året var 1917, Första världskriget rasade och självförsörjningen av livsmedel i Sverige var lika usel som idag. Krig och revolution härjade i vår närhet. Minspärrar och blockader hindrade import av livsmedel. Det uppstod en livsmedelskris med hård ransonering av mat. Det var så illa under en period att det uppstod hungerkravaller i några av våra större städer. Många svenskar emigrerade också över havet till USA.
Dessa dramatiska händelser är i stora drag vad som så småningom ledde fram till att en regering, under mellankrigstiden, ledd av Per Albin Hansson (S) arbetade fram en plan som skulle säkerställa landets livsmedelsförsörjning i händelse av en liknande situation i framtiden. Det hitintills ganska ålderdomliga och ineffektiva lantbruket rustades upp. Vid Andra världskriget, som bröt ut 1939, var Sverige i det närmaste självförsörjande med livsmedel.
Denna doktrin avseende självförsörjning och beredskapslager av viktiga förnödenheter inklusive drivmedel, var sedan i princip intakt fram till 1994. Då som en förberedelse inför vår anslutning till EU 1995, lades denna doktrin ned. Beredskapslagren avyttrades.
Istället skulle inre marknadens privata aktörer lösa problem om det uppstod några. . . Idag är vi nära tio miljoner invånare i Sverige, under Andra världskriget var vi cirka sex miljoner. Vi ligger åter på ungefär samma självförsörjningsgrad av livsmedel som 1917 om vi beaktar befolkningsökningen.
Den svenska bonden har degraderats till något som närmast liknar ett pittoreskt inslag på landsbygden. Dessutom plågade av ett hysteriskt regelverk kring tamdjurshållning, där centimetrar hit och dit kan ge upphov till problem med myndigheter.
Tanken är alltså att EU:s inre marknads privata aktörer skall lösa försörjningen av livsnödvändigheter om ofred återigen blir verklighet. Hur dessa förnödenheter skall nå oss nämns inte. Man har tydligen tänkt bort blockader, minspärrar och annat. Och vad är det som garanterar att exempelvis Frankrike skulle ha möjlighet att sända förnödenheter till Sverige? Inget EU-land klarar sin egen livsmedelsförsörjning. Hur kan vi då räkna med hjälp utifrån?
Vi anser detta är ett kortsiktigt och oansvarigt handlande från våra etablerade partier. Landsbygdspartiet oberoende vill dramatiskt öka landets självförsörjningsgrad och våra bönder är navet i detta arbete. Inga bönder, ingen mat. Så enkelt är det.
Magnus Malmsten, Norrtälje, Erika Sörengård, Ervalla, Tjern Inga Wall, Särna, Pia-Maria Johansson, Nora, Pierre Ländell, Kinda, Monica Björsell, Svenljunga, Arne Gunnarsson, Strömsnäsbruk, Hans Boström, Hallen, Claes Littorin, Knutby, Åke Karlsson, Kolmården, Gunilla Fluur, Sollefteå, Cecilia Kähäri, Storfors, Michael Richter, Linderöd, Elisabeth Sundgren-Åberg, Ockelbo