I det liggande förslaget nedgraderas Stångådalsbanan och Tjustbanan till att inte längre räknas som riksintresse. För att beskriva en sådan nedgraderingseffekt måste Stångådalsbanan och Tjustbanans roll, eller kanske snarare potentiella roll, förklaras.
Alla kommuner på Kalmar läns fastland går att nå med tre intrastrukturstäckningar. Kust till Kust-banan, E 22 och Stångådalsbanan. Betydelse av god infrastruktur är ofta helt avgörande för en kommuns och en regions utveckling. Utan den fungerande Kust till Kust-banan vi har idag hade sannolikt aldrig bildandet av Linnéuniversitetet skett. Vad Linnéuniversitetet innebär för oss i Kalmar län i fråga om möjlighet till utbildning, kompetensförsörjning för företag och offentlig verksamhet samt utveckling är svårmätt.
Utan de senaste årtiondenas satsningar på E 22, med bland annat förbifart Rinkabyholm, är det mycket sannolikt att den nyplanerade anstalten i Halltorp hade hamnat någon helt annanstans i landet, till flera länskommuners förtret. Längs med i princip hela E 22 ligger ett stort antal industrier och stora arbetsgivare. Flera av dem har tillkommit bara de senaste åren.
När nu Trafikverket föreslår att Stångådalsbanan och Tjustbanan omgraderas till att inte längre anses vara riksintresse måste det ses i ljuset av vad Stångådalsbanan och Tjustbanan har för potential, inte enbart vad den är idag. Stångådalsbanan och Tjustbanan skulle kunna ha en mycket ljus framtid. Både som infrastruktur för tunga transporter åt de gröna näringarna i länet och som nav för effektiv och klimatsmart regional pendling, till och från arbete och studier, och längre resor.
Med rätt insatser skulle restiden längs den längsta sträckningen, mellan Kalmar och Linköping, kunna minska med cirka en timme. Från dagens tre timmar till cirka två timmar. Den minskade restiden skulle främst få två effekter:
1. Restiden med tåg till Stockholm skulle minska avsevärt och tillförlitligheten skulle öka markant, vilket skulle göra att alla länsbors behov av flyg till huvudstaden kraftigt skulle minska.
2. Kortare pendlingstider till och från Kalmar och Linköping skulle öka möjligheterna att bo och verka i alla kommuner längs Stångådalsbanan och Tjustbanan. Och detta är kanske den viktigaste anledningen till att få till en satsning istället för nedgradering.
Befolkningsstatistik säger inte allt, men kan säga en del om hur en kommun mår. År för år visar siffrorna att inlandskommunerna har en negativ befolkningsutveckling, medan de större kommunerna vid kusten klarar sig bättre. Inlandskommunerna är i stort behov av infrastruktursatsningar. Regeringen har ett ansvar för hur statens resurser fördelas och vilka effekter det får. Behåll Stångådalsbanan och Tjustbanans status som riksintresse! Att nedgradera istället för att satsa är detsamma som att ställa flera av länets inlandskommuner inför en lång och plågsam avfolkning.