Man jobbar, man ställer upp, man stressar, man jobbar över, man lämnar, man handlar, man hämtar, man hamnar i soffan, man hämtar sig, man känner efter.
Man tycker att det är för kallt, för mörkt, för sent, för blåsigt, för dålig musik, för långt.
Man känner något i huvudet, man känner något i armen, man känner något i benet, i nacken, i foten, i tån.
Man säger nästa vecka, nästa månad, efter nyår.
Och det är en dokumentär om timmerflottning på teve.
Man fastnar, man känner sig fet, man känner sig tunn, man känner sig trött, man känner sig stel.
Man tittar på Paralympics istället.
Man ser på Juan Reyes utan armar och med ett ben, som vinner guld på 50 meter ryggsim. Man tittar på Matt Stutzman utan armar, som skjuter pilbåge med fötterna. Man ser Martine Wiltshire som förlorade sina ben i en terrorattack i London, spela volleyboll. Man ser Leon Gaisli som förlorat sin fru och åtta barn i en jordbävning och som själv blivit förlamad från höften och neråt, tävla i cykel.
Man tittar på de som har hur många ursäkter som helst, men ändå inte låter sig stoppas.
Man känner inte medlidande längre. Man känner inspiration istället.
Man skriver den här krönikan.
Man får slut på ord.
Man får slut på ursäkter.
Man vill gå från ord till handling.
Det är dags att börja träna igen.
Tack för inspirationen Paralympics.