Det är den tid på året när vi krönikörer och journalister ska titta tillbaka på OS. Vi ska såga, hylla och veta bäst.
Och vi ska minnas.
Så vad är mitt bästa minne från OS?
Allt.
Men det får vi inte plats med här, så här kommer det jag minns tydligast.
Seglingen:
Låt mig vara ärlig. Jag är ingen seglare. Jag testade en gång. Kaptenen var en gammal gubbe som sa att vi skulle "flyga fram över vattnet". Det gjorde vi inte. En slö svan simmade om oss. Flera gånger. Den segelbåten skulle inte flyga fram ens om den skulle behöva ta sig igenom en orkan. För mig är segling att knappt ta sig fram alls och samtidigt bli utskälld för att man inte drar i en massa rep i rätt tid. Att se Fredrik Lööf och Max Salminen kryssa sig fram från bronsläge till guldplats var dock en av de mest rafflande och fartfyllda händelserna i OS.
Säkerhetspådraget:
Dagen då fyra bomber detonerade i Londons tunnelbana och dödade 52 människor, för brottet att de skulle till jobbet, har satt djupa spår i London. Därför satte staden tusentals soldater på gatorna och stridsspetsar på taken. Det är förståeligt.
Varför man satte ett hänglås på en av slussarna förstår jag dock inte. Särskilt inte när kanalen omges av två stora vägar där man kan bära upp sin Al Qaida-kanot och gå förbi slusslåset och fortsätta paddla på andra sidan.
Men tydligen har det funkat. De terrorister som skulle ta sin Al Qaida-kanot genom slussen kände nog att "här kommer vi inte fram. Vi vänder och åker hem".
Det blev inga galna terrorattacker. Istället kommer vi minnas den goda spännande positiva galenskapen som vi människor kan skapa.
Guldmissen:
Hon hade simmat 700 mil, cyklat 700 mil och sprungit 700 till. Sedan missar hon guldet med nio tusendelar av en sekund. Jag hade hoppats på att hon hade uttryckt sin ilska och besvikelse med en high-five på personen som tog guldet. I ansiktet. Det hade jag gjort. Åtminstone hade jag tänkt tanken. Istället var Nordén nöjd över att ha förlorat guldet. Hon "vann ett silver" sa hon. Det är stort. Men jag kände mig lurad på ett guld och ett triathlonbråk i tre ronder.
Gråtandet:
När är det okej att gråta rakt ut i för en idrottare i teve? A) Så fort något går lite emot. B) Så fort det ger lite mer show till tevetittarna. C) Aldrig.
På OS har det funnits idrottare som brutit benet, tappat bort sin katt och missat medalj med minimal marginal. Ändå har de kunnat visa upp ett glatt ansikte och leverera ett citat om att "livet aldrig varit bättre".
Sarah Sjöström, Felix Sánchez och Jimmy Lidberg tänkte annorlunda. De lät tårarna rinna nedför för kinderna.
Är du från Internationella Olympiska Kommittén bör du kryssa i B och kräva mer känslor av idrottarna och tevebolagen. När kameramannen fångar tårar, aggressivitet och utbrott, och producenten genast klipper till en annan bild, så missar tittarna ett utsnitt ur verkligheten.
Tar vi bort tårarna och utbrotten tar vi bort det mänskliga i idrottarna.
Då kan vi lika gärna ta bort OS också.
Jag ser inte fram mot en favorithändelse i Rio om fyra år.
Det kan jag inte göra. För OS är en enda stor grej.
En galet skön hyllning till mänskligheten.