Min bror vänder sig om och tittar upp mot mig.
Han säger:
- De stirrar.
- De pekar.
- De skriker fula ord.
Du ville simma, du ville cykla, du ville springa.
Du var inte som alla andra.
Du såg inte ut som alla andra.
Det var problemet.
Det var inte lätt när folk log hånfullt, det var inte lätt när folk slöt sina ringar, det var inte lätt när folk skrattade.
Men vi fortsatte simma, vi fortsatte cykla, vi fortsatte springa.
Vi lärde oss att mirakel byggs av blod, svett och tårar.
Vi lärde oss att funktionshinder uppstår i omgivningen.
Vi lärde oss att en förstående, uppmuntrande och stöttande omgivning kan få svagheter att försvinna.
Vi förlorade mycket.
Vi vann ännu mer.
I dag vänder vi blickarna mot London.
Mot andra som du brorsan.
Mot de som besegrat fördomar, okunskap och sig själva.
Mot de som kommer lägga sina armar, sina ben och sina ögon på en stol i starten för att simma, cykla och springa.
Förbi oturen, förbi mardrömmen, förbi olyckan, förbi ambulansen, förbi sjukhuset, förbi rehabiliteringen, förbi fördomarna.
De kommer simma, cykla och springa med blicken fäst mot drömmen och en medmänskligare framtid.
Vi kommer stirra på er, vi kommer peka efter er, vi kommer skrika efter er.
Vi kommer låta er känna er speciella.
Som de unika supermänniskor ni är.
Paralympics kommer att bli fantastiskt.