Klappar och bistånd

Att ge till främmande fattiga utan att vänta sig något i gengäld är ett påbud, framträdande inte minst i de tre världsreligioner som formades i Mellanöstern. När vi söker lämpliga julklappar till mer eller mindre nära och kära spelar väl också givandets glädje in. Men nog uppskattas ett bevis på uppskattning tillbaka.

14 december 2009 00:00
Svenska statens bistånd till fattigare länder har en tydlig moralisk drivkraft: Det är rätt att dela med sig. Men lika uppenbar är den egoistiska drivkraften, och då inte bara i att få känna sig god, utan också vinna något påtagligt, allt från ökad säkerhet genom att klyftor i världen minskar, till mera affärer med länder som får fart på sin ekonomi. Tyvärr har vi hittills alltför ofta fått nöja oss med det förra, i alla fall enligt biståndsminister Gunilla Carlsson. Ty trots att hon förändrat mest på 40 år har vi lång väg kvar till ett bistånd som bevisligen leder till långsiktiga resultat.

 

När regeringen i våras påpekade detta i en skrivelse till riksdagen blev det ingen särskild reaktion. Vilket alltså kan tolkas som att svenskarna, eller deras företrädare, inte bekymrar sig särskilt mycket om vad som händer med 30 miljarder kronor om året.

 

Enligt biståndsministern har hon gjort allt i sin makt för att biståndet skall göra nytta. "Men fortfarande vet jag inte om det gör det", heter det i ett inlägg, i ett nyhetsbrev från den Moderaterna (Carlssons parti) närstående Jarl Hjalmarson-stiftelsen.

 

Hennes uppdragsgivare är "både den fattiga människan någonstans i en afrikansk by och den svenska skattebetalaren som arbetar 24 minuter i veckan för att tillsammans med alla andra svenskar skrapa ihop vår biståndsbudget".

 

Kanske bör man försöka hålla isär ett mikro- och ett makroperspektiv. Makrofaktum är att Afrika söder om Sahara trots, eller än värre, på grund av bistånd, inte tagit sig ur fattigdomen. Mikrofaktum är att enskilda projekt lyckats och att enskilda människor fått möjlighet till ett bättre liv.

 

Missväxt, krig och sjukdomar skapar situationer där katastrofbistånd gör skillnad. Men vi vill att vårt bistånd också skall förebygga katastrofer, genom att leda till ökade inkomster, minskad arbetslöshet, bättre folkhälsa och ökad frihet.

 

Gunilla Carlsson konstaterar att vi trots granskningar och revisioner saknar kunskap om biståndet. Utan att - klokt nog - lova något bestämt aviserar hon en bättring, nästa år.

 

Det är saligare att ge än att få heter det, och ett likaså bibelanknutet bevingat uttryck är att man inte ska se given häst i munnen. Men både med tanke på vår salighet och på dem vårt bistånd ska hjälpa är det läge att vi kollar biståndspålles tandstatus.

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Bo Ture Larsson/SNB