I barnrikehuset var tvårummaren ett himmelrike

Glöm egna rum, luftiga umgängesytor och köksöar. År 1937, när fyrabarnsfamiljen Jonasson fick en ny lägenhet i ett barnrikehus, jublade de åt en tvårummare på 42 kvadratmeter.

16 mars 2020 08:16

I dag när hem- och inredningsintresset är större än någonsin och bostandarden hög kan det vara svårt att föreställa sig hur bostadssituationen såg ut för bara 80 år sedan.

På en generation har synen på hemmet förändrats helt. Nu gör vi ”bostadskarriär”, river ut väl fungerande kök av estetiska skäl och vill helst att alla i familjen ska ha var sitt rum.

I slutet av 1930-talet vad det helt otänkbart. I alla fall för gemene man.

Vi hade dålig bostandard i Sverige förvånansvärt länge jämfört med många andra länder. Långt in på 1900-talet var trångboddheten utbredd och de sanitära olägenheterna enorma, säger Anna Seidevall-Byström.

Hon är antikvarie med ansvar för pedagogik på Stadsmuseet i Stockholm. Hon berättar att museet har fyra återskapade bostäder från olika tidsperioder som allmänheten kan besöka. En 1700-talsstuga med tidig 1900-talsinredning, en pampig 1800-våning, en miljonprogramslägenhet – och så lägenheten från 1937 i barnrikehusen på Stickelbärsvägen vid Norrtull.

Högt och fritt

När Anna Seidevall-Byström öppnar dörren till den lilla tvåan uppe på en höjd ovanför Valhallavägen slås man av hur ljus och luftig den känns. Trots att den endast är på 42 kvadratmeter, fördelade på två rum, kök och matvrå, med ljusinsläpp från två väderstreck.

Det finns en tanke bakom det. Arkitekten för hela området, Carl Melin, använde sig av så kallade ”smalhus”. De är inte mer än elva meter breda för att varje lägenhet skulle ha fönster åt två håll. Dels för att släppa in ljus, dels för att kunna ordna korsdrag och vädra ut tbc-bakterier.

Planlösningen är snillrik, med ett sov- och vardagsrum mot söder och badrum, kök och matplats i norr.

Allt för att utnyttja värmen från solen i sov- och umgängesrummen samtidigt som maten i skafferiet låg mot den svalare norrsidan. Det här var innan kylskåp var standard, förklarar Anna.

Ambitionen med barnrikehusen var att råda bot på bostadsbristen i början av förra sekelskiftet. De var ett slags hyreshus, avsedda för fattiga familjer med fler än tre barn och fanns i många städer över hela landet.

För att komma ifråga var man tvungen att visa att man var skötsam och hade arbete. Det skulle vara ordning och reda och kontrollen av dem som flyttade in var noggrann, säger Anna Seidevall–Byström.

Nytt och fräscht

År 1937, när familjen Jonasson flyttade in, tyckte de att de kommit till himmelriket. Här fanns elektricitet, badrum med rinnande varmt och kallt vatten och tvättstuga i källaren.

 De kom från en etta, utan el och med utedass. Familjen bestod av pappa som var rörmokare, mamma som städade och fyra söner. Ett brödrapar var tvillingar.

Barnen hjälpte också till med försörjningen genom att extrajobba som springpojkar.

De två äldre pojkarna, som då var tolv och tretton år, delade på sovrummet. Föräldrarna sov i en bäddsoffa i vardagsrummet och tvillingarna i matrummet, berättar Anna.

På kvällen stuvades köksbordet undan och så bäddade man i kökssoffan.

Barnrikehusens tid blev ganska kortvarig. De slutade byggas redan efter andra världskriget. Lärdomarna från dem lade dock grunden i den nya bostadspolitiken som växte fram efter kriget.

Men man utformade mer allmänna och generella stöd som bostads- och barnbidrag, där individen själv kunde välja hur de skulle användas. 

Gedigna material

Inne i lägenheten går färgskalan i milda nyanser av gult, grått och grönt. Alla detaljer – golvlister, fönsterbrädor, skåpluckor och kakel – känns gedigna.

Många moderna material som plast och laminat slits fulare och ser snabbt solkiga ut. Här är inredningen fortfarande vacker. Det är en väldigt behaglig, stillsam känsla härinne, säger Anna.

Det är något som många av besökarna påpekar. Kanske har det med den sparsamma möbleringen och det fina ljusinsläppet att göra. 

I köket bildar köksskåpen en vägg in mot matvrån. Luckorna har fina handtag med ”snabelbeslag”. I ett av dem finns en marmorskiva som går att dra ut så att arbetsytan blir större.

När jag visar lägenheten får jag ofta frågan ”vart ville de sedan då?”, som om det vore självklart att man hela tiden ska vilja byta upp sig. Det säger mycket om vår tid. Så var det inte då. Hade man fått ett fint boende var man nöjd.

Precis som makarna Jonasson. De bodde kvar i sitt himmelrike livet ut.

Fyra museibostäder

Stockholm stadsmuseum har fyra museibostäder som allmänheten kan besöka:

1. Blockmakarens hus, Stigbergsgatan 21, från 1917.

2. Stuckatörens våning, David Bagares gata 10, från slutet av 1800-talet.

3. Miljonprogrammets Tensta, Kämpingebacken 13, från 1969.

4. Barnrikehusen, Stickelbärsvägen 7, från 1937.

Läs mer om lägenheterna och när de visas på museets hemsida.

Källa: Stadsmuseet i Stockholm


Barnrikehus

De första barnrikehusen byggdes efter att 1935 års riksdag anslagit pengar till främjande av bostadsförsörjning för ”mindre bemedlade barnrika familjer”. I dessa flerfamiljshus kunde man genom statliga bidrag erbjuda bättre boende för fattiga familjer med många barn.

Museilägenheten på Stickelbärsvägen 7 i Stockholm är ett återskapat 1930-talshem för en fyrabarnsfamilj. Huset uppfördes 1937 som ett så kallat barnrikehus.

Åren 1989–1990 återställdes lägenheten till ursprungligt skick. Golven är av linoleum. Lister, trösklar, dörrar och fönsterfoder är av trä, liksom köksinredningen.

Källor: Sveriges Allmännytta, Stadsmuseet i Stockholm

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Lisa Wallström/TT