De tror på vävstugans återkomst

För många är vävning något som kanske främst förknippas med trasmattor. Men när Arianna Funk och Miriam Parkman tar fram sina alster blir det uppenbart att en skicklig vävare kan skapa en oändlig mängd olika textilier.

9 mars 2020 08:30

En lurvig ryamatta, en våfflad kökshandduk och en liten grytlapp att ställa tekannan på. Mönstrade kuddfodral och mjuka plädar – traditionella mönster möter moderna färgställningar när gammalt hantverk får nytt liv.

De kommer från helt olika geografiska platser – Arianna Funk är född i USA och Miriam Parkman kommer från Härnösand – men båda fick med sig textilintresset från sina familjer. Att det skulle bli just vävning däremot var inte helt självklart för någon av dem, förrän de sökte sig till samma utbildning hos Handarbetets vänner i Stockholm.

Jag ville gå till grunden med mitt intresse för textil, och så fort jag kom in på skolan insåg jag att det är vävning jag är ämnad att göra. Det sa bara klick, säger Arianna Funk och skrattar.

En passion

Miriam Parkmans väg till vävningen gick via ett intresse för mode. Hon berättar hur hon redan på dagis blev på dåligt humör om hon var tvungen att bära kläder hon inte tyckte om. Till slut hittade hon den vintagestil som nu har hängt med i 13 år, men vad det egentligen skulle leda till yrkesmässigt blev inte tydligt förrän de första dagarna på utbildningen. Miriam blev lika passionerad som Arianna, och på den lilla skolan lärde de snart känna varandra trots att de gick olika årskurser.

Vävning har ett uppsving just nu och allt fler har fått upp ögonen för textila hantverk. Det handgjorda och hållbara har åter blivit aktuellt.

När jag föreläser brukar jag prata om krigsåren 1939–1945 som en väldigt spännande period när det gäller hår och mode, eftersom man var tvungen att spara och därför vara kreativ med det man hade. Resultatet blev personligt och kul. Likadant känns det nu, när klimatkrisen lagt sig som en våt ångestfilt över oss alla. Det finns ändå något kreativt och roligt som kan födas ur det, säger Miriam Parkman.

Mäktig vävstol

Både Miriam och Arianna köper mycket begagnat garn, men allt fler initiativ startas också för att ta vara på exempelvis svensk ull så att tillgången på svenska garner blir bättre. Gamla, ärvda vävstolar börjar uppskattas på nytt, och i många nybyggda bostadsområden skapas återigen gemensamma ytor för att kunna dela verktyg, reparera cyklar och odla.

Jag tror på den gemensamma vävstugans återkomst. I gamla hus från 1940-talet fanns det ofta sådana, och jag har till och med bott i ett hus där vävstolarna fortfarande stod kvar. Tanken har blivit modern igen, säger Miriam Parkman.

I Arianna Funks studio står en stor vävstol uppsatt och på golvet ligger fler delar. Det är ett utrymmeskrävande hantverk, men det är också det som Arianna föll för.

Vävstolen är ett mäktigt redskap, en av mina vävstolar är 2,3 meter bred. Allt görs för hand, men med kraft. Att väva är motsatsen till det mjuka och kvinnliga. Inget ont om andra hantverk, men vävning är att slå, dra och svettas – jag gillar det!

Motreaktion

Arianna Funk och Miriam Parkman uppskattar olika saker med vävningen. Arianna tycker om att först planera hela arbetet och räkna ut hur mönstren ska ligga. När det väl är dags att väva behöver hon inte fatta några beslut alls, utan kan fokusera på kroppsarbetet. För Miriam är det precis tvärtom.

Jag är inte alls någon mastermind när det kommer till att räkna. Vävningen bygger egentligen väldigt mycket på räkning, och jag har lärt mig vad jag behöver. För mig är väven en slät bas att fylla – det kan vara finstämt, eller grovt och grällt – och jag kan bestämma mig i stunden. Det passar mig.

Båda pratar om hur vävningen passar perfekt in i den motreaktion som finns mot den skärmfokuserade vardagen. Att göra något med händerna, och att hitta nätverk och mötesplatser kring ett gemensamt intresse, är viktigt. Sociala medier har bidragit till vävningens uppsving. Inspiration, instruktionsvideor och nätverkande – allt finns på nätet. Det gamla, klassiska får liv igen och sprids till en ny generation.

Levande tradition

Nu har Miriam och Arianna skrivit boken "Att väva" ihop, och hoppas på en översättning till engelska. Intresset för svensk vävning är stort utomlands.

I Japan, till exempel, har svensk vävning gott rykte och estetiken är populär. Men vävning är också ett globalt språk – teknikerna finns över hela världen, med lokala avvikelser i färgval och materialtillgång. Det är härligt att få verka i en tradition som är så pass levande, säger Miriam Parkman.

Hon och Arianna Funk är eniga om att vävningen har en roll i en hållbar vardag, där det handgjorda kan ersätta slit-och-släng-produkter och sätta guldkant på vardagen.

Jag tycker alltid att man ska ära hantverkaren – oavsett om det är mormor eller du själv – genom att använda sakerna i stället för att lägga dem i ett skåp. Sätt upp på väggen, gör vad som helst – men använd! 

Tre tips för den vävningsnyfikna

+ Besök en vävstuga och prata med erfarna vävare. Där finns massor av kunskap att hämta.

+ Se dig omkring och fundera på vad som är textilt omkring dig. Vad är vävt? Vad är stickat? Vilken typ av textilier tycker du om? De våfflade handdukarna i inredningsbutiken går faktiskt att göra själv, liksom 1960-talsryorna på loppisarna.

+ Anmäl dig till en kurs och lär dig grunderna. Det finns också gamla vävböcker att finna inspiration i.


Miriam och Arianna

Ariana Funk

Ålder: 34 år.

Familj: Sambo, en son och en till på väg.

Yrke: Vävare.

Miriam Parkman

Ålder: 29 år.

Familj: Stor!

Yrke: Handvävare och textilkonstnär.

Aktuella med: Boken "Att väva" (Natur & Kultur) samt en utställning tillsammans med vävgruppen Studio Super 7 på Västernorrlands museum i Härnösand den 21 mars–31 augusti.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Maria Soxbo/TT